Debatt: Efterfrågas rätt kunskap och kompetens?

Det är upprörande situationer som framträder och inte mycket tycks ha förändrats sedan anstalter som Vipeholm i Lund fanns. I Bommenels studie (2006) beskrivs hur livet tedde sig för de intagna. Gruppen utgjorde enligt den tidens synsätt en belastning för såväl anhöriga som samhället och lämnades för att glömmas bort. På Vipeholm kunde dessa personer, enligt såväl riksdag som forskare, ”nyttiggöras” genom att ingå i ett plågsamt och utdraget experiment, det internationellt kända Sockerförsöket. Experimentet har nyligen varit föremål för radiodokumentärserien Vipeholmsanstalten (Sveriges Radio 2020) och har även beskrivits (Sydsvenskan, 26 oktober) av Fällman Andersson under titeln ”De sållades bort på Vipeholm – och slutade som numrerade hjärnor i en trälåda”.

Man kan tycka att vi borde veta bättre idag. Sverige har sedan år 2009 följt FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta innebär att staten därmed förbundit sig att främja, skydda och säkerställa full och lika tillgång till mänskliga rättigheter. Att låsa in personer på de betingelser som förefaller ha gällt i de aktuella fallen är både olagligt och inte i närheten av mänskliga rättigheter.

Förutom den självklara frågan hur boende, eller snarare förvaring, kan ske mitt ibland oss år 2020, i Malmö och i en skog i Småland, måste frågor om kunskap och kompetens lyftas. Att förhållandena som nu avslöjats existerar kan ses i ljuset av bristande kunskap. En rad instanser, regioner och kommuner har getts ansvar för att nu som då ge omsorg och stöd åt personer som behöver det. Omgivningen, alla vi samhällsmedborgare, har förväntningar och tillit till att detta sköts utifrån den kunskap och beprövad vetenskap som finns. Nu som då visas att otillbörliga förhållanden råder bakom stängda dörrar.

Vi lärare och forskare vid utbildningsprogrammet ”Socialpedagogiskt arbete inom funktionshinderområdet” vid Malmö universitet riktar stark kritik mot att lagstiftning inte följs och att den kunskap om funktionsnedsättning, bemötande, delaktighet, mänskliga rättigheter som finns inte används alls eller på ett felaktigt sätt. Men vi är inte ensamma, vid en rad lärosäten bedrivs utbildningar inom funktionshindervetenskap med ett förhållningssätt som vilar på grundläggande etiska värderingar och på FN:s Konvention.

I dokumentären framkommer att några dokumenterade meriter inte tycks ha funnits bland flertalet anställda, istället tycks en normativ praxis fått gro och fortleva. Normer som kanske tangerar det förakt för svaghet som Fällman Andersson skriver om. Ansvariga visar i intervjuer på kunskap men menar att en rad omständigheter gör att kunskapen får stiga åt sidan för andra mera tungt vägande skäl. Detta är oacceptabelt.

Vi menar att chefer och personal som ansvarar för och bedriver pedagogisk verksamhet med personer med svåra och komplexa funktionsnedsättningar måste besitta adekvat kunskap, ha relevant utbildning och tillgång till fortbildning och stöd. Kunskapen måste vila på känd och beprövad vetenskaplig grund, liksom på FN:s Konvention. Personal som anställs måste ha dokumenterad utbildning. I de aktuella fallen tycks det inte ha varit på detta sätt. Vi menar också att frågor om delaktighet och social rättvisa för människor i alla åldrar som har fysiska, psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar måste synliggöras och därmed kan medvetenheten, kunskapssökandet och intresset öka bland samhällsmedborgarna. Kanske kan vi då lära något av historien och inte fortsätta att upprepa grava övergrepp.

Läs SKR:s replik på debattartikeln här.