Sophie Lewenhagen, socialsekreterare på Ungdomsenheten, Sundbyberg
– Vi är drygt tjugo anställda på ungdomsenheten och samtliga kommer i kontakt med barn som sitter häktade. Min arbetsgrupp är särskilt inriktad på kriminalitet och normbrytande beteende och vi försöker ha en väldigt tät samverkan med åklagare och häkte, och regelbunden kontakt med både ungdomen och dennes föräldrar. Samtidigt driver vi ofta en pågående parallell process här på socialtjänsten där vi behöver inhämta information och utreda barnets situation i sin helhet. Vi utför alltså vårt vanliga utredningsarbete, trots att barnet befinner sig på ett häkte.
Hur många barn handlar det om i ert fall?
– Vi har totalt haft nio barn på häktet under den senaste perioden, och just nu är det två som är kvar i häkte.
Vilka utmaningar ser ni i arbetet?
– De största utmaningarna uppstår när det finns åklagare som inte vill släppa in oss i ärendet. Det kan handla om att vi inte blir godkända för besök eller kontakt, vilket gör att processen dröjer, eller att åklagaren helt enkelt inte är samarbetsvillig. Då blir kontakten med ungdomen väldigt svår för oss.
– En annan praktisk utmaning är att vi på socialtjänsten inte får ta med oss datorn vid häktesbesök. Det påverkar rättssäkerheten kring dokumentationen då allt tar mycket längre tid och det finns risk att saker missas.
– Sedan har vi även varit med om att ungdomar berättat att de blivit nakenvisiterade efter besök av socialtjänsten. Det är något som vi tror kan bidra till att ungdomarna tycker att det är obehagligt att ta emot besök från oss.
Vad får detta för konsekvenser?
– Ungdomar som hamnar på häktet och står på olika typer av mediciner kan bli utan dessa under lång tid. Ibland sitter vi på viktig information om ungdomens fysiska eller psykiska hälsa som kriminalvården behöver få del av, men som vi inte kan förmedla i tid. Det är barnet som kommer i kläm.
Det låter som att man inte tar ert arbete på fullt allvar?
– Nej, det kan kännas så ibland. Man känner sig inte alltid betrodd. Vi förstår självklart att åklagarna behöver vara väldigt noga med att rättsprocessen får ha sin gång utan att bli påverkad, men vårt arbete är också viktigt i det här sammanhanget.
Linus Bettner, socialsekreterare hos polisen och Ungdomstjänst, Malmö stad
– Jag och min kollega samverkar mellan polis och socialtjänst. Vi träffar barn och unga mellan 15 och 21 år och arbetssättet varierar lite beroende på vilka barn vi möter. I det första samtalet berättar vi vilka vi är, vad vi har för uppdrag och vilka ramar som gäller – till exempel att vi aldrig pratar om själva brottet och att vi har tystnadsplikt, men att den kan brytas. Hur de fortsatta samtalen ser ut varierar från barn till barn.
Hur många barn träffar ni?
– Vi är på häktet i Malmö två timmar på tisdagar och två timmar på fredagar. Då träffar vi oftast 1–3 barn per tillfälle, beroende på hur långa samtalen är. Sammanlagt brukar vi ha omkring fyra barn som vi följer kontinuerligt. Det beror också på hur många barn som är intagna och hur ofta de träffar sin ordinarie handläggare. Har de tät kontakt där kan vi prioritera andra som har mindre stöd.
Vilka utmaningar ser ni i arbetet?
– Miljön är en utmaning. Samtidigt kan den göra att ungdomar öppnar upp, när de kommer bort från sitt nätverk och hemmiljö. Men att sitta häktad är påfrestande. Många blir stressade och mår dåligt.
Hur fungerar samarbetet med Kriminalvården?
– Det fungerar bra. De vet att vi kommer på tisdagar och fredagar. Har vi frågor finns en kontaktperson vi kan ringa, till exempel om nya barn har kommit in.
Fortsätter eventuell behandling under häktestiden?
– Ja. Har barnet pågående behandling kan behandlare komma till häktet. Efter frigivning kan insatserna fortsätta.
En av dina huvuduppgifter är att delta vid polisförhör. Hur upplever barnen den närvaron?
– Jag och min kollega är med på i princip alla förhör med barn upp till 18 år. Det är en ovan situation för dem, med många vuxna i rummet. Vi försöker hålla låg profil. Efteråt pratar vi alltid med barnet utan polis närvarande – om hur det gick, hur de mår och vad som händer härnäst.
Staffan Eriksson, resultatenhetschef på Öppenvård Ungdom i Södertälje
– Vi har nyligen anställt två uppsökande socialarbetare som ska arbeta gränsöverskridande mellan Barn och ungdom och Vuxen, med personer som riskerar eller redan befinner sig i kriminalitet. Syftet är att nå dem där oron är som störst – men också att arbeta med personer som är frihetsberövade. Det handlar om att försöka gå in och motivera när det finns ett fönster öppet, efter att polisen fått tag i barnen. Myndighetssidorna arbetar redan med det här i dag, men ofta under stor tidspress. Det är svårt att hinna med det motiverande arbetet samtidigt som man hanterar myndighetsutövningen.
De två tjänsterna är placerade på olika enheter. Den ena har huvudansvar för avhopparverksamheten och SIG Vuxna, den andra riktar sig mot unga i begynnande eller grov kriminalitet inom Sociala insatsgruppen (SIG).
Vad ska de två socialarbetarna göra mer exakt?
– Det här är andra veckan, så just nu handlar det mycket om att orientera sig i Södertälje. De försöker se var luckorna finns och var de kan kliva in, och börjar med en kartläggning utifrån projektet.
Hur kommer den här tjänsten inom SIG att påverka arbetet med häktade barn?
– Vi måste hitta en tydlig fördelning mellan uppsökarnas och handläggarnas uppdrag, så vi inte kliver in och går över rollerna. Mycket kommer nog att handla om att försöka få de här personerna att ta emot insatser från socialtjänsten.
Har ni upplevt det som ett problem tidigare?
– Ja, det här är en svår målgrupp. Det finns kanske motivation hos några få, men samtidigt väcks frågan: vad är egentligen motivation, och vad går man in med utifrån en tvångslagstiftning?
Vad hoppas ni att den här satsningen ska få för resultat?
– Framför allt att vi kan identifiera de här personerna tidigare och hitta sätt att motivera dem att ta emot insatser. Det är en svårarbetad målgrupp, men vi hoppas kunna göra skillnad.
