Strax före jul låg ett tjockt brunt kuvert omlindat med silvertejp i Socionomens postfack. Den innehöll en skimrande röd pärm med en specialutgåva av Socionomen från 1961 – en handgjord 50-årshyllning till ”Clarra”, Clarence Bergström, som då var tidningens redaktör.
I en intervju med jubilaren får han frågan:
Vart bär det hän med socionomerna?
”Oppåt så klart, bara oppåt, i flera bemärkelser”, blev det i stil med tidsandan något käcka svaret. Det väckte tankar. Vad skulle svaret bli i dag, valåret 2026?
År 1961 rådde allmänt en optimism och framtidstro i samhället. Ekonomin gick som tåget och folkhemmet blomstrade. De sociala skyddsnäten byggdes ut för fullt. I dag är tidsandan en annan. Vi har fortfarande krig i Europa, den demokratiska utvecklingen i världen backar och även om klimatfrågan inte längre får samma fokus så är problemet allt annat än löst.
Så när vi i det här numret, 58 år senare, djupdykt i det sociala arbetets framtid svaren från våra intervjupersoner mer splittrade. På plussidan ser vi att det sociala arbetet fortsätter att utvecklas, att det finns betydligt bättre forskning som grund för arbetet och att den nya socialtjänstlagen, med fokus på tidiga, förebyggande insatser inger hopp.
Vi ser också att intresset för socionomprogrammet är stort så det finns hopp även vad gäller kompetensförsörjningen. Samtidigt finns en hel del orosmoln och frågetecken. Framför allt kring alla de nya hårda lagar som införs på kort tid och som saknar motsvarighet i Sveriges historia. Vad får det för effekt på lång sikt? Hur kommer synen på samhällets utsatta att utvecklas, och hur kan det sociala arbetet möta de nya behov som uppstår?
Vad tror du? Vart bär det hän med socionomerna framöver? Hör gärna av dig till mig med dina tankar så följer vi upp frågan under våren.
PS. Stort tack till Milla, Clarence barnbarn, som hittade specialutgåvan i samband med en flytt och postade den till oss. DS.
