Tänk dig ett barn som varje morgon kämpar för att kunna gå till skolan utan att lyckas. Samtidigt kämpar föräldrarna i det tysta, med trötthet, skam och oro som få ser. Problematisk skolfrånvaro hos barn med NPF ökar och är en samhällsfråga. I dag blir barnet ofta bärare av ett systemfel, medan familjen brottas med normer och krav som inte är anpassade till deras vardag. Vi ser ett behov av att bredda förståelsen för dessa familjers villkor.
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som autism, adhd, Tourettes syndrom med flera, har en stark genetisk koppling. Många föräldrar delar barnens kognitiva särdrag utan egen diagnos eller stöd. När barnets svårigheter synliggörs i skolan blir också familjens sårbarhet tydlig i mötet med neurotypiska systemkrav. Föräldrars erfarenheter riskerar att förbises när professionella tar tolkningsutrymmet.
Ett centralt fenomen i mötet med NPF-familjer är maskering, en strategi där neurodivergenta personer döljer eller anpassar sina beteenden för att passa in i sociala normer. Maskering kan skapa en yta av fungerande vardag som lurar omgivningen men kostar energi och driver stress, utmattning och psykisk ohälsa. Hos barn och hos vuxna.
Inkluderingsidealet i skolan har ökat kraven på självreglering och koncentration i pratiga, otydliga miljöer. För många barn med NPF innebär det sensorisk överbelastning, svårigheter att planera dagen och orientera sig vilket kan leda till problematisk skolfrånvaro. Välfärdens svar blir ofta: utredning, diagnos, insats. Familjens förutsättningar hamnar i skymundan.
Stödet från elevhälsa och socialtjänst behöver gå bortom att identifiera brister hos barn eller föräldrar och i stället förstå hur maskering präglar vardagen. Många föräldrar håller ihop inför myndigheter men bär på trötthet och skam. Samtidigt bygger insatser ofta på formulär och rutiner utan konkret stöd där alternativa kommunikationssätt (AKK) sällan används. När stödet förutsätter hög förmåga att ta in, sortera och agera på information riskerar insatser att haverera – inte för att de är fel, utan för att de bygger på antaganden som inte tar hänsyn till kognitiv variation.
Trots att vi vet att individer formas i sin kontext kretsar samtalet om NPF fortfarande kring barnets avvikelse snarare än familjers förutsättningar. I ett sådant system riskerar barn att etiketteras som behandlingsresistenta när det egentligen är synsätt och arbetssätt inom välfärden som bör ifrågasättas. Stödet i dag fungerar också bättre för familjer med starkt socialt kapital – där språklig trygghet och kunskap om rättigheter ger fördelar. Barn i mer utsatta situationer blir lätt osynliga när tillgången påverkas av föräldrainitiativ snarare än behov.
För att möta familjer jämlikt behöver arbetet rymma familjesystemet i sin samhälleliga kontext där ärftlighet, samspel och vardagsliv ges plats. Ett sådant stöd formas efter det faktiska fungerandet, inte neurotypiska ideal eller socioekonomisk bias.
Den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft 1 juli 2025 lyfter tre principer: kunskapsbaserad, tillgänglig och förebyggande socialtjänst. Att arbeta kunskapsbaserat innebär inte bara att följa forskningsbaserade metoder utan också att reflektera över arbetssätt och bemötande. Tillgänglighet handlar inte bara om kontaktvägar eller språkliga anpassningar utan om yrkeskunnande som förenar kunskap om sociala strukturer, biologiska förutsättningar och psykologiska behov.
Relevant stöd vid problematisk skolfrånvaro kräver förståelse för barnet, de vuxna i dess närhet, NPF och familjesystemet. Därför behöver socialtjänsten i högre grad integrera ett biopsykosocialt perspektiv i forskning och utveckling.
Om vi menar allvar med det förebyggande uppdraget måste vi synliggöra de dolda kostnader familjer bär när stödet inte bara brister, utan också förstärker ohållbar maskering i familjesystemen. Först när samspelet mellan individ, familj och samhälle erkänns – och insatser utformas därefter – kan framtidens socialtjänst bli något mer än goda intentioner.
