Nyligen deltog jag som intervjuperson i en C-uppsats. Uppsatsen undersökte våldsutsattheten hos socialsekreterare både vad gäller omfattning och påverkan på hälsan. För mig som arbetat som socialsekreterare i omgångar de senaste tolv åren kändes det relevant. Resultatet – som inte var särskilt förvånande – fick mig att börja fundera. Slutsatsen var nämligen, precis som tidigare forskning visat, att socialsekreterare har normaliserat våld på sin arbetsplats.
Detta har konstaterats flera gånger förut: socialsekreterare är utsatta för våld i tjänsten och detta leder till att de byter jobb, gömmer sig på sociala medier och är rädda. De socialsekreterare som stannar kvar i yrket har normaliserat våldet och det är ett problem.
Fast, är det verkligen normaliseringen av våldet som är problemet?
Alla socialsekreterare jag känner som varit i yrket under en längre tid har varit utsatta för någon form av våld. Det är en del av arbetet, precis på samma sätt som för till exempel poliser och militärer. Men jag har aldrig stött på en polis som sagt att denne vill byta tjänst på grund av att det ibland förekommer hot och våld i jobbet. Jag har heller aldrig stött på en bombtekniker som säger att den vill sluta eftersom risken för att dö är för stor, eller en utbildad brandman som säger att denne behöver byta jobb för att risken för brännskador är överhängande.
Mina exempel låter befängda. Det är för att de alla har en sak gemensamt: polis, militär och brandman är alla yrken som enligt både politiken, samhällsnormerna och gemene man är farliga yrken. Du väljer inte något av dessa yrken i tron om att du kommer att arbeta på en lugn och händelselös arbetsplats. Du väljer yrket för att du vill göra skillnad, för att du vill hjälpa människor. Du väljer yrket för att när det gäller är du en person som steppar upp, kliver dit och inte backar undan. Precis som en socialsekreterare.
Hur kommer det sig då att socialsekreterare inte ses som ett farligt yrke? För det är det. Vi möter samma klienter som polisen men utan vare sig vapen eller befogenheter. Klienterna är drogpåverkade, de är arga och de har enorma våldskapital.
Jag tror inte att vi kan ha vapen eller några mer ingripande befogenheter med oss in i mötena – då tappar vi det lilla förtroende vi har att jobba med. Men det innebär att vi från och till är ännu mer utsatta för risker än andra yrkesgrupper. Dessutom är polis, militärer och brandmän tränade i att hantera de faror som jobbet medför.
Det är inte vi socialsekreterare. Vi tränas i anknytningsteorier, rollspel och bemötanden. Vi tränas i dokumentation och juridik. Men vi tränas inte i att hantera våld. Inte i den utsträckning vi skulle behöva och inte redan i skolbänken. Det finns inte heller som en förväntan redan innan vi ens bestämt oss för att bli socionomer. ”Kill them with kindness” kanske borde vara vårt ständiga motto.
Med det sagt så vill jag bara lyfta frågan: Kanske är inte normaliseringen av våldet i tjänsten det som är problemet, utan snarare hur vi lär ut, och hur vi pratar om de arbetsuppgifter som faktiskt ingår i arbetet som socialsekreterare.
Malin Tellberg, socionom
