Socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd är mer än bara administratörer. De utgör ofta det sista fungerande skyddsnätet när inget annat funkar.
Inom svensk socialtjänst talar vi ofta om det yttersta ansvaret – kommunens skyldighet att säkerställa människors rätt till ett skäligt liv. Men vi behöver också tala om det allra yttersta i praktiken: ekonomiskt bistånd. För medan andra delar av socialtjänstens arbete erkänns, debatteras och prioriteras så lever försörjningsstödet i marginalen – organisatoriskt, resursmässigt och diskursivt.
Socialsekreteraren Daniella Ling. Foto: Privat
I många kommuner är det tydligt hur uppdragen rangordnas. Barn och unga, missbruksfrågor, våld i nära relationer, äldreomsorg, funktionsstöd – alla viktiga områden. Självklart. Men ekonomiskt bistånd? Det placeras längst ner. Ändå är det ofta vi som får fånga upp alla andra systemfel. Det är vi som möter klienterna efter att Försäkringskassan nekat ersättning, efter att Arbetsförmedlingen tappat kontakten, efter att vården inte hunnit med.
Vi hanterar inte bara pengar – vi samverkar. Med sjukvården, psykiatrin, boendestödet, kollektivtrafiken, skolorna och statliga myndigheter. Vi utgör ofta det sista fungerande skyddsnätet. Trots det är vår yrkesroll hårt stigmatiserad, både i samhället och inom professionen. Vi ses som administratörer – inte som socionomer. Det är ett misstag.
Det finns ett narrativ om att ekonomiskt bistånd går till personer som ”inte vill arbeta”. Det är inte bara missvisande – det är farligt. Många av våra klienter har svåra psykosociala problem, psykisk ohälsa, bristande insikt om sin situation, saknar SGI, och har i praktiken inga rättigheter kvar i det statliga systemet. När de inte orkar gå till vården för att få diagnoser och bedömningar står vi kvar. Vi hjälper dem att överleva – ibland bokstavligt talat.
LÄS OCKSÅ >>Robotar ger oftare avslag på ekonomiskt bistånd
Men det finns också andra fallgropar. I vår iver att hjälpa riskerar vi att curla våra klienter. Vi tar över för mycket, ställer för få krav, inte sällan av rädsla för konflikt. Här krävs självrannsakan. Ställer vi krav utifrån klientens bästa – eller för att underlätta vårt eget arbete? Vi måste våga prata om skillnaden mellan individanpassning och kravlöshet.
Det är genom tydliga och individuellt anpassade krav som vi främjar förändring. Det är först när vi kräver handling – praktik, arbetsansökningar, kontakt med vården – som insikt kan börja växa fram. Att bevilja ekonomiskt bistånd utan motprestation, när kapacitet finns, är att beröva människor möjligheten till utveckling.
- Det finns ett narrativ om att ekonomiskt bistånd går till personer som ”inte vill arbeta”. Det är inte bara missvisande – det är farligt.
Ett ofta förbisett dilemma i socialt arbete är bristen på samverkan med ekonomiskt bistånd. Missbrukshandläggare kan neka insatser för att ”motivation saknas”, samtidigt som vi på biståndssidan försöker skapa just motivation – utan verktygen. Det behövs en starkare struktur för tvärprofessionellt arbete, där försörjningsstödet inte exkluderas. Vi gör också ett förebyggande arbete – om än osynligt.
När vi stöttar en förälder till praktik eller arbete visar vi barn att vuxna kan försörja sig. Barn som växer upp med föräldrar som aldrig arbetar riskerar att internalisera en norm om passivitet. Socialtjänsten får inte blunda för detta. Vi behöver agera innan barnutredarna kallas in.
Ska vi lyckas krävs bättre förutsättningar. Fler socialsekreterare, rimligare ärendeantal och mandat att verkligen samarbeta. Det handlar inte om att ställa hårdare krav – det handlar om att ställa rätt krav, i rätt tid, med rätt stöd.
Ekonomiskt bistånd är inte bara pengar. Det är en del av socialt arbete – på riktigt. Det är dags att ge oss den plats vi förtjänar.
