Socionomen och sexologen Suzann Larsdotter ser tillbaka på 2000-talet när hon jobbade som socialsekreterare. En tid då sexualitet sågs som något privat, skilt från sociala problem. Vad har egentligen förändrats?
Suzann Larsdotter
Socionom, sexolog och leg. hälso- och sjukvårdskurator
22 aug 2025
I början av 2000-talet arbetade jag som socialsekreterare. Samtidigt började jag studera sexologi. Försiktigt frågade jag min chef om det fanns möjlighet att göra detta på arbetstid eller få hjälp med kurslitteraturen. Svaret var kort och tydligt: ”Inom socialtjänsten jobbar vi inte med sexualitet.”
Svaret stannade hos mig. Inte för att det var hårt, utan för att det så precist visade en blind fläck i det sociala arbetet. Sexualitet sågs som något privat, skilt från sociala problem.
Frågor runt sexualitet och intimitet har länge haft nära kopplingar till socialt arbete – särskilt i frågor som rör våld, beroende och utanförskap. Ändå känner sig många socionomer otillräckligt rustade att hantera detta i mötet med klienter. Många vittnar om osäkerhet eller förlägenhet när sexualitet aktualiseras i samtal. Risken blir att samtalet begränsas redan i inledningsskedet, vilket kan skapa barriärer i den professionella relationen. När sexualitet osynliggörs kan det signalera att ämnet är skambelagt eller irrelevant – trots att det ofta är av central betydelse för klientens livssituation. När vi tiger lämnar vi våra klienter i tystnaden.
Sexuell hälsa handlar inte bara om att slippa dåliga erfarenheter. Det handlar om att erbjuda rum för samtal om sexualitet, relationer, njutning, fakta om kroppen, respekt för den egna och andras integritet. Att möjliggöra för människor att leva sitt liv som lesbisk, trans, asexuell, kinky, polyamorös eller något helt annat – utan att bli ifrågasatt. Att inte reduceras till sin diagnos, sitt beroende eller sin sociala utsatthet. Människor bär på skam, längtan och sårbarhet – men får för sällan stöd att utforska sin sexualitet som en källa till mening, inte bara som en risk
LÄS OCKSÅ >> ”Våldsamma män har inte problem med sin ilska”
Socialarbetare begränsas också av strukturella faktorer såsom brist på tid, resurser och organisatoriskt stöd. Det saknas utrymme i ärendehanteringen att stanna upp vid klientens sexualitet, trots att det i många fall kan vara avgörande för en helhetssyn på individens livsvillkor.
När min son, Robin Björkas, nyligen publicerade sin licentiatuppsats i socialt arbete kändes cirkeln nästan sluten för mig. Drygt 20 år efter att jag själv fick höra att socialtjänsten inte jobbar med sexualitet har han studerat hur socialtjänsten hanterar sexuell hälsa hos unga med missbruksproblematik. Huvudfynden är talande.
- Sexualitet ses inte som ett eget kunskapsområde, utan försvinner in i andra problemkategorier som våld, beroende eller kriminalitet.
- Ett snävt, heteronormativt perspektiv dominerar: flickor betraktas som offer, pojkar som risker. hbtq-ungdomar osynliggörs.
- Arbetet med sexuell hälsa vilar ofta på enskilda eldsjälar snarare än på organisatorisk kunskap eller struktur.
Sexualitet hör hemma i socialtjänsten. Det finns i varje möte med en klient vars gränser aldrig respekterats, eller som bär skam och tystnad där det borde finnas rättigheter och respekt. Samtalet behövs med våra klienter, med våra kollegor, med våra chefer. Med mod och nyfikenhet, inte bara med försiktighet.
Sexualitet måste vara en självklar del av det sociala arbetet. Inte för att alla klienter måste tala om den. Men för att alla ska veta att de kan. Och för att vi ska veta hur vi tar emot dem när de gör det.
Suzann Larsdotter
Socionom, sexolog och leg. hälso- och sjukvårdskurator
22 aug 2025
Läs mer
Läs även

”En människa är alltid mer än det du ser"
Generalsekreterare för Sveriges stadsmissioner, Jonas Rydberg, fund...

”Våldsamma män har inte problem med sin ilska”
En rollspelsövning på socionomprogrammet väcker både ilska och förv...

"Pojkarna i riskzonen behöver empati, alternativ och förståelse"
Vågar man visa civilkurage efter mordet på Mikael i Skärholmen? Sva...

"Varför är "normalitet" ett mått på arbetsförmåga?”
Krönikören Michell Malmgren lyfter vikten av att se värdet i det so...