För 30 år sedan genomfördes psykiatrireformen i Sverige. Tidigare hade de slutna institutionerna där äldre och människor med olika allvarliga funktionsnedsättningar förvarades lagts ner. Dessa reformer hade haft ett socialt perspektiv. Även med omfattande problem förblev människor sociala varelser med rättigheter, som andra medborgare.
Nu var det psykiatrins tur.
Reformen handlade om att hantera situationen i samband med nedläggningen av mentalsjukhusen. Psykiatrins främsta instrument hade misslyckats. Vistelsen på ”totala institutioner”, platser där alla aspekter av livet för de intagna planerades och övervakades av personalen, hade visat sig skada människor. Institutionsskador som professionella hade svårt att skilja från de ”sjukdomar”, som de diagnosticerade.
Psykiatrireformen syftade inte i första hand till en normalisering av brukarna. Att de först skulle bli normala, för att sedan skrivas ut. Psykiatrireformen syftade till att normalisera levnadsvillkoren för de som annars skulle tvingas leva under onormala situationer. Det handlade om en egen ekonomi, en egen bostad, tillgång till stöd och hjälp i den miljö där man levde.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >> Läs mer här
Mentalsjukhusen stängdes. Människor skrevs ut. På väggarna till ett nedlagt mentalsjukhus i Trieste i Italien, kunde sammanfattades tidens ideologi: ”Friheten är terapeutisk”.
Många som deltog i denna avinstitutionalisering hade även en föreställning om att den skulle leda till nya sätt att hjälpa och nya kunskaper om människor med psykiska problem. Om mötet med de professionella skedde under andra förutsättningar, hemma hos brukaren eller på offentliga platser, så skulle friheten vara terapeutisk även för de professionella, deras metoder och kunskap.
Det sociala livet, främst boende, socialt umgänge, sysselsättning, blev socialtjänstens uppdrag. Personliga ombud fick i uppgift att stödja individer i att få sina rättigheter uppfyllda.
I dag, trettio år senare är det ingen som tänker på att utvärdera denna reform. I sin storslagna strategiplan för de kommande tio åren för den psykiska hälsan, nämner Regeringen inte ens psykiatrireformen.
Många kommuner har dragit ner på insatserna till människor med psykiska problem. Träff- och aktivitetslokaler har lagts ner eller slagits ihop. Boendestöd ges mer än sparsamt. Regeringen utreder möjligheten att slopa de riktade bidragen till kommunerna för personliga ombud och olika former av ekonomiska bidrag har urholkats.
Levnadsvillkoren för personer med psykiska problem har blivit alltmer avvikande från normaliteten i Sverige.
Denna utveckling bidrar till att allt fler människor drabbas av ofrivillig ensamhet och ökade psykiska problem. Istället, tvärtemot reformens intentioner, är det människorna som skall normaliseras.
Samhället har medikaliserats. Allt fler får psykiatriska diagnoser för livssituationer som tidigare skulle ha hanterats med sociala reformer. Sociala problem behandlas med hjälp av läkemedel, korta terapeutiska insatser och käcka uppmaningar från Folkhälsomyndigheten och andra aktörer om att ”röra på sig” och ”umgås med goda vänner”. Drygt en miljon personer hämtar läkemedel mot depression en kvarts miljon får recept på centralstimulerande preparat under ett år.
Det kan vara dags för en social återställare. En återställare som handlar om att gå tillbaka till de ersättningsnivåer som gällde i Sverige i slutet på 1990-talet, när det gäller sjuk- och arbetslöshetsersättningar, försörjningsstödsnivåerna. Se till att barn- och bostadsbidragen håller takt med inflationen och helst överskrider den.
En återställare som ger socialtjänsten en central roll i hjälpen till människor med psykiska problem. Detta kräver dock att socionomer påbörjar en kritisk granskning av sitt övergivande av det sociala arbetet centrala roll för att förebygga psykisk ohälsa och främja brukares återhämtningsarbetet från psykiska problem.
