Tvångsomhändertaganden och tvångsplaceringar är inom det sociala arbetet något oundvikligt och något som berör alla, direkt eller indirekt i vårt samhälle.
För några år sedan väckte LVU-kampanjen starka känslor och konflikter mellan föräldrar och socialtjänst – två nyckelaktörer i barn och ungas framtid och kampanjens huvudsakliga budskap var den uppleva rättsosäkerhet särskilt hos familjer med invandrarbakgrund.
Istället för att ta kampanjen och den oro som uttrycktes på allvar, uttrycktes svar som att kampanjen spred desinformation och orsakade splittring.
Detta är mycket olyckligt, sedan Sverige på inget sätt är undantaget från de allvariga brister som förekommer i familjehem, grupphem och på samhälleliga institutioner (ex Järkstig, 2016; Hellman, 2019 ref i Helénsdotter, 2025). Det kan inte längre betraktas som ett acceptabelt svar att ‘hälsoeffekterna för att vara placerad på SiS, HVB-hem eller i familjehem är begränsat’ och att ett fördjupat ansvar inte tas.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >> Läs mer här
LVU-kampanjen föddes utifrån en stark rädsla för socialtjänsten. Nyare avtal och beslut som Tolkavtalet, där rätten till tolk begränsas i möten med exempelvis sjukvård, riskerar att öka sårbarheten för dessa familjer ytterligare.
Svårigheter att förstå rättsprocesser och utredningar hotar rättssäkerheten – och som rapporten visar handlar det inte bara om tillit utan om liv och död.
Det finns tydliga indikationer på att barn med utomnordisk bakgrund är överrepresenterade bland LVU-placerade, vilket förstärker rättsosäkerheten och långsiktiga risker för samhället. Socialtjänsten har ibland beskrivits som en barnmarknad, med höga kostnader för konsultstödda familjehem och skrämmande vittnesmål från SiS-hem – något som understryker behovet av kvalitetssäkring och kulturell kompetens i hela kedjan.
Utan djupgående förståelse och kartläggning av dessa strukturer blir det svårt att formulera nya riktlinjer. Vi menar att kritiken mot den ”föråldrade socialtjänstlagen” kräver en omfattande utredning av komplexiteten i dessa frågor. Att förändra lagar utan att lyssna på dem som påverkas mest – kortsiktigt och långsiktigt – är inte en väg till hållbar förändring.
Vi uppmanar till att detta arbete görs med tydlighet och med mer inkludering utifrån Sveriges åtta folkhälsomål. Samtidigt måste erfarenheter från dagens socionomer, socialchefer och familjer tas tillvara. Bara då kan vi skapa ett tryggare, mer rättvist och inkluderande socialt arbete.
