Bortom den djupa djungeln av diagnoser och sjukdomar, där jag med en schizoaffektiv diagnos och ADHD, själv konstant försöker navigera, så kryllar det av uttryck som konstig, udda eller annorlunda. Med den här texten vill jag uppmärksamma alla dom som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda.
För i dagens ”antistigma” och ”prata om det” samhälle så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om. Det är därför som jag i min enfald skrev den här texten.
Det är förbannat synd, rent ut sagt, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som konstiga, udda eller annorlunda. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är ”normalt” att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.
I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet – att de tänker utanför boxen. För människor som anses ”annorlunda” kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer.
Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de många gånger ack så fyrkantiga formarna på den svenska arbetsmarknaden.
Att döma människor på grund av hur de framstår, och vars enda brott är att de har betett sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt. Det är även djupt orättvist. Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras.
Vi måste ifrågasätta varför ”normalitet” är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.
