För att rusta framtida socionomer för de utmaningar som väntar krävs en utbildning som inte bara fokuserar på tekniska färdigheter utan också på att utveckla studenternas förmåga att kritiskt analysera och hantera de globala och strukturella problem som samhället står inför.
Min masteruppsats, som inkluderade fokusgruppsintervjuer med svenska socionomstudenter, lyfter fram deras reflektioner om utbildningens brister och styrkor i relation till dessa globala och samhällsstrukturella frågor.
Studenterna som deltog i fokusgrupperna uttryckte en stark oro för att deras utbildning inte tillräckligt förberedde dem för att hantera de komplexa samhällsutmaningar som globalisering, social rättvisa och hållbarhet medför. De lyfte särskilt fram en bristande koppling mellan den teoretiska kunskap de får och dess praktiska tillämpning i verkliga sociala problem. En student reflekterade:
”Det var en person som jobbade med fältarbete som inte kunde reflektera kring varför det var främst utlandsfödda föräldrar som var rädda för att socialtjänsten skulle ta deras barn. När vi frågade, men vad tror du är anledningen till att det är så här? Nej, det är bara ett konstaterande. Alltså, det är ett sånt underkänt betyg för någon som går T7 på socionomprogrammet.”
LÄS OCKSÅ >>> Utredare vill se utökat fokus på juridik i socionomutbildningen
Detta citat visar på en allvarlig brist i utbildningen när det gäller att förstå de underliggande strukturella faktorer som påverkar socialt arbete. Det är just denna typ av djupare kritisk reflektion som dagens socionomutbildning ofta saknar, vilket gör det svårt för studenter att hantera globala och lokala utmaningar på ett effektivt sätt.
Socionomutbildningen har under lång tid påverkats av neoliberala reformer som fokuserar på arbetsmarknadsanpassning snarare än att ge studenter verktyg för att analysera maktförhållanden och strukturell ojämlikhet.
I den nya utredningen av socionomutbildningen (Dir. 2024:32) lyfts exempelvis ungdomskriminalitet och arbetsmarknadsanpassade färdigheter fram som prioriteringar. Denna inriktning riskerar att reducera socionomprofessionen till en byråkratisk förlängd arm snarare än en profession som aktivt utmanar ojämlikhet. Fokusgruppsdeltagarna uttryckte oro över att utbildningen inte förbereder dem för de globala och strukturella utmaningar de kommer att möta i sina yrkesroller.
Många studenter upplever att det finns en avgrund mellan teori och praktik i utbildningen. Den teoretiska kunskap som de får är ofta svår att tillämpa på de globala och strukturella problem som de kommer att möta i sina framtida yrkesroller.
En annan oro som lyfts fram är risken att socionomutbildningen blir ett administrativt verktyg, snarare än ett medel för att förändra sociala problem. Fokus på juridiska och administrativa aspekter och arbete just inom socialtjänsten gör att viktiga perspektiv på social rättvisa får mindre utrymme i utbildningen.
För att möta de globala och strukturella utmaningar som samhället står inför, måste socionomutbildningen genomgå en grundläggande reform. Den måste integrera kritiska perspektiv på makt, ojämlikhet och hållbarhet genom hela utbildningen, inte bara i vissa delar eller valbara kurser.
Studenterna måste förberedas bättre för att hantera globala frågor som rasism och klimatförändringar och få verktyg för att inte bara förstå utan också förändra de system som orsakar sociala problem.
Socionomutbildningen står vid ett vägskäl. Om vi inte reformerar den riskerar vi att förlora den kritiska och förändringsinriktade funktion som utbildningen och professionen ska bygga på. För att rusta framtidens socionomer måste vi säkerställa att de inte bara hanterar de befintliga systemen, utan också har verktygen att omvandla dessa system för ett mer rättvist och hållbart samhälle.
