Detta är en krönika om hur en poc-student, person of color, upplever socionomprogrammet. Men det är också en shout-out till andra studenter, samt en vädjan till lärare och övrig personal att göra mer för att alla studenter ska komma till sin rätt.
Jag läser mitt andra år på socionomutbildningen och har stött på flera exempel på hur poc-studenter bemötts med bristande respekt och förståelse. Vi får ofta höra om personer med utländsk bakgrund i termer av sårbarhet, marginalisering och som sociala problem i bland annat statistik. Till exempel i relation till begreppet ”white flight”– ett fenomen där vita flyttar ifrån områden i vilka poc-personer bor. Detta bidrar till stigmatisering och känslor av utanförskap. Frågan blir då vem socionomutbildningen är utformad för, och med vem i åtanke?
Ett annat exempel är workshopen ”Ett steg fram” som bland annat syftar till att synliggöra kategorier samt de för- och nackdelar som tillkommer dessa. Studenter ställs på rad och tar ett steg fram för varje kategori de tillhör såsom ”man”, ”barn till högskoleutbildade” eller ”svenskfödd”.
Workshopen kan utföras utifrån en påhittad karaktär eller utifrån studenternas egen livshistoria. I den senare formen, då poc-studenter tenderar att hamna flera steg efter sina vita klasskamrater, riskerar lärdomen om kategoriers makt att ske på poc-studenternas bekostnad. Särskilt då man som student kanske inte är förbered på de komplexa känslor som detta interaktiva moment kan väcka. I mitt fall, skam.
Tror lärare att studenter kommer till programmet med de verktyg som krävs för att själva kunna bearbeta och skapa mening av dessa komplexa känslor?
LÄS OCKSÅ >>> Utbildning satt under lupp – håller socionomprogrammet måttet?
Lärares avsikt att blotta normer och belysa kategorier som nödvändiga men trubbiga verktyg ämnar säkert till att göra oss till bättre framtida socionomer. Men utan utrymme för att utforska vilken påverkan utbildningens olika inslag har på oss studenter faller intentionen platt. Det är som att säga till någon att man älskar den, och samtidigt inte lyckas få personen att känna sig älskad.
De goda intentionerna behöver vara förenade med omsorg och utgå från studenternas behov, perspektiv och möjligheter för att bidra till att alla studenter kan tillgodogöra sig sin utbildning på lika villkor.
Det behövs aktiva åtgärder som verkar för att denna omsorg ska vara levande genom hela utbildningen. Vad dessa åtgärder är behöver vi fundera över i samråd, men ett första steg är att levandegöra olika grupper genom att på ett informerat och omsorgsfullt sätt lyfta det faktum att det förmodligen finns studenter i föreläsningssalarna och på seminarier som lever med de olika verkligheter som diskuteras i undervisningen.
Detta behöver utbildare vara aktsamma och lyhörda inför, då kan det också fungera som ett lärande moment genom att man studenter emellan exempelvis får stöd i att utveckla en nyfikenhet och förståelse för olikheter och vad dessa kan innebära.
Om vi dessutom har lärare som representerar och speglar samhällets och studenternas mångfald och diverse erfarenheter av att leva med, och navigera rasism, islamofobi, sexism med mera så tror jag att frågan skulle hanteras på ett annat sätt.
