När jag var runt 20 år var jag en ung transman med ätstörningar, gravt traumatiserad efter sexuella övergrepp och i ett aktivt missbruk. Jag var i stort behov av behandling, men vilket behandlingshem var mest lämpligt?
Eftersom mitt juridiska kön var kvinna så blev jag placerad på ett 12-stegs behandlingshem för kvinnor. Problemet var att jag inte identifierade mig som kvinna, och att placeras på ett hem för enbart kvinnor blev ett trauma i sig för mig.
Enbart placeringen kändes som en diskriminering och ett icke validerande av min könsidentitet. Upplevelsen blev att min egen identitet ifrågasattes. Att vara i risk för hot och våld, att höra kommentarer som “åh du är en transperson, vad mycket jag kommer lära mig nu” eller bara att mötas av oförståelse bidrog till minoritetsstress.
Med i beräkningen bör också tas att min könsdysfori varit en stor del i att jag fick problem från början. När jag på behandlingshemmet felkönades och inte fick bekräftelse i min identitet så var det svårt att börja läka. Sedan uppstod något oundvikligt, jag blev utskriven då behandlingshemmet ansåg att min ätstörning var för allvarlig. Jag placerades på ett skyddat boende för kvinnor, och traumat fortsatte.
LÄS OCKSÅ >>> Skolkuratorn Caroline vill vidga det förebyggande arbetet
I dag är jag boendehandläggare inom socialtjänsten och har nyligen släppt en självbiografisk bok, “Lägenhetsbordellen i Palma”. Den handlar om en traumatisk tid i mitt liv, men även om vägen tillbaka och i boken beskriver jag min upplevelse av de behandlingshem jag har varit på. Å ena sidan upplevde jag dem som relativt trygga platser, men också som ställen där jag inte fick vara jag.
För personer inom hbtqia+ blir könsuppdelningen på hvb-hemmen mycket svår att förhålla sig till. Om du varken identifierar dig som man eller kvinna, eller om ditt juridiska kön inte matchar det du identifierar dig som, då kommer en placering inom de i dag snäva ramarna att skava och kanske skada.
Hur ska vi göra för att inte vården som är menad att hjälpa, i själva verket skadar klienten? Tänk om jag för tio år sedan fått chansen att få vård på ett hvb-hem där jag fick lov att vara mig själv? När en person ska läka behöver den ett lugn och känsla av trygghet.
Jag tror att det som behövs är fler behandlingshem som inte är uppdelade efter juridiskt kön, där du som hbtqia+ person är norm. När du kan släppa på oron över att bli utsatt kan du i stället fokusera på att läka. Socialtjänsten och vården behöver inse klienters diversitet och att vi inte kan bryta ner alla olika problem hos separata vårdgivare. Vi behöver vårda hela människan och inte separera diagnoser från varandra.
I dag är vi många som väntar på vad samsjuklighetsutredningen ska mynna ut i och psykiatrin och missbruksvården ska sluta bolla patienter mellan sig likt brännheta kastrull-lock. Men på samma sätt som psykiatriska diagnoser och missbruk samexisterar, så samexisterar också en eller flera identiteter inom hbtqia+. Och en klient behöver få vara allt det samtidigt.
