”Jag ser inte färg” är en kommentar som jag ofta stöter på. Det mest uppenbara problemet med det här tankesättet, eller snarare önsketänkandet, är att människor inte är särskilt färgblinda i verkligheten. Även om många genuint tror att de inte gör rasifierade tolkningar av icke-vita personer och gärna positionerar sig som “färgblinda” så säger forskningen annat.
Människor inte bara ser hudfärg utan de tenderar att associera det med stereotypa egenskaper; en socialt inlärd tankebana som är särskilt olycksbådande för icke-vita eftersom de här tankarna kan resultera i diskriminerande utfall. Stereotypa narrativ om vita, som att “vita svenskar är snåla”, är visserligen osanna och ohälsosamma men de leder inte till hudfärgsbaserad diskriminering på gruppnivå.
Att hävda färgblindhet är därför ett kontraproduktivt förhållningssätt för den som vill göra antirasism. Givet att hudfärg fortfarande har betydelse och människor diskrimineras – samt privilegieras – på grund av idéer om ras gynnas rasism av att man låtsas vara färgblind eftersom man då ger rasismen tillåtelse att fortsätta existera ostört.
Det är djupt motsägelsefullt att förfäkta färgblindhet i en värld där vi vet att människor behandlas olika på grund av stereotypa idéer om hudfärg. Den här paradoxen kallas i forskningen för ”färgblind rasism” och det är en rasism där man säger att alla är lika men i samma andetag behandlar människor som rasifieras som icke-vita på ett annorlunda och, än viktigare, sämre vis.
Förnekelsen av rasism är med andra ord en rasism i sig.
Det är viktigt att påminna att färgblindhet är en social lyx som inte alla kan kosta på sig. För icke-vita som konstant måste förhålla sig till sin hudfärg är det i praktiken omöjligt att blunda bort det. Jag ställer mig ofta kontrollfrågorna ”är det för att jag är svart?” och ”hade det här hänt om jag vore vit?” när jag ställs inför situationer där min hudfärg kan ha spelat roll, till exempel när jag stoppas i tullen eller när främlingar pratar engelska med mig i Sverige.
Som vit behöver man inte gå runt och undra. Faktum är att studier visar att vita, så även vita svenskar, är särskilt sårbara för färgblindhetens frestelser. Det säger sig självt att det är lättare för människor som inte diskrimineras på grund av sin hudfärg att attraheras av beskrivningen att vi lever i ett icke-rasistiskt samhälle som ”inte ser färg”.
Färgblindheten är en förförisk förklaringsmodell som tillåter vita svenskar att framställa sig som icke-rasister eller antirasister utan att nödvändigtvis agera antirasistiskt och är därför svår att släppa taget om.
Dock måste vi inte släppa idén om färgblindhet helt och hållet. Vi kan ha den som ett gemensamt mål att sträva mot – en antirasistisk nollvision om man så vill – men vägen dit kräver att vi går från färgblindhet till färgmedvetenhet och öppnar ögonen för den hudfärgsbaserade diskrimineringen som drabbar icke-vita och svarta svenskar på strukturellt plan.
Men att obstinat hävda färgblindhet i ett samhälle som de facto diskriminerar icke-vita på grund av hudfärg blir en antirasistisk björntjänst som upprätthåller status quo och förnekar icke-vita ett språk för att namnge och synliggöra rasifierade orättvisor.
När någon säger “jag har ont i benen” säger du nog inte “jag ser inte smärta”, så varför säga “jag ser inte färg” när vi berättar om rasismen som drabbar oss?
