Socionomer utgör en profession som tränats i ett socialt perspektiv. Med hjälp av sociologiska och socialpsykologiska kunskaper söker socionomen djupare kännedom om den hjälpbehövandes särskilda livssammanhang och dess dynamik. Socionomens professionalitet innebär tro på människans förmåga att lära sig och lära om. Hon medverkar till att den hjälpbehövande utvecklar färdigheter att bygga relationer, hanterar konflikter konstruktivt, når insikt om ofruktbara beteendemönster och tillägnar sig verktyg för att kommunicera bättre. Ett socialt perspektiv kontextualiserar psykisk ohälsa i stället för att individualisera och söka svar i psykiatriska diagnoser.
Socionomen värnar dock inte alltid sitt sociala perspektiv utan framträder som en psykiatrisk lakej som nervöst sneglar mot den medicinska psykiatrin för att känna sig duglig i sitt arbete. I dag kan vi höra socionomer använda psykiatriskt språkbruk för att beskriva sina klienters livsproblem. Det talas om vikten av utbildning i neuropsykiatri, biologisk hereditet i stället för socialt arv och uppväxtförhållanden, att barnet eller den vuxna behöver utredas för en diagnos, psykofarmakaanvändning efterfrågas. Detta är inte att verka som expert med ett socialt perspektiv!
För att motverka psykisk ohälsa är ett socialt perspektiv inte bara viktigt – det är grundläggande. Världshälsoorganisationen, WHO, publicerade 2021 ett vägledande policydokument i arbetet med psykisk ohälsa, Guidance on Community Mental Health Services – Promoting Person-Centred and Rights-Based Approaches. Totalt rekommenderas 22 vård- och omsorgsprogram från hela världen.
Urvalet består genomgående av psykosociala behandlingar och stödinsatser som stärker aktörskapet i den vardag en person verkar. Behov av medicinfri behandling lyfts fram och förståelsen av psykisk ohälsa är situationsbestämd, inte diagnostisk.
WHO:s rekommendationer vittnar om nödvändigheten av ett paradigmskifte. Den medicinska psykiatrins grundpelare diagnostisering, medicinering och symtomreduktion behöver ersättas av psykosocialt vård- och omsorgsarbete. Detta är en verklighet som ännu inte blivit accepterad och än mindre utgör grund för våra handlingar.
I min bok Psykiatrins kris – ett sociologiskt perspektiv kartläggs en del av det som är snett i dagens psykiatri och åtgärdsförslag presenteras. Gedigen psykiatrisk och samhällsvetenskaplig forskning av bland andra professor Stuart A. Kirk vid UCLA, visar att psykiatriska diagnoser – exempelvis ADHD, depression och schizofreni – varken kan ställas tillförlitligt eller giltigt, och är därmed inte bevisade fakta. Det är oändamålsenligt att förstå livsproblem utifrån diagnoser då det döljer relationella, psykologiska och existentiella förhållanden i en människas tillvaro.
Ett flertal studier har även klarlagt att långtidsanvändning av psykofarmaka har dåliga resultat och kan medföra fysiska, kognitiva och emotionella hälsoförluster, vilket författaren Robert Withaker visat i sin bok Pillerparadoxen – Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det psykiatriska synsättet att det är något fundamentalt fel på hjärnan utgör en grogrund för utanförskap och stigma.
Så hur har denna bekymmersamma situation uppstått och hur kan vi förändra den? I min bok Psykiatrins krisframförs att många olika aktörer bidragit till den sociala konstruktionen av verkligheten och uppkomsten av en medikaliserad kultur. Denna kultur underblåses av psykiatrins egna satsningar att vidga sin legitimitet, av läkemedelsindustrins vinstintressen och massmedias vinklade rapportering. Men även professionella inom vård och omsorg, exempelvis socionomer, tenderar att överge sin specifika kompetens om människan.
Låt inte det sociala perspektivet bli en förlorad kunskap! I en medikaliserad kultur riskerar vi alla att bli psykiatriska lakejer om vi inte aktivt väljer att utgöra en positiv kraft i ett förändringsarbete. Socionomen kan stolt bära fanan som social ambassadör i enlighet med sitt professionella uppdrag.
