I sin debattartikel ”Allvarliga brott olämpliga för medling” (230322) ventilerar Monica Harzell och Siamak Noortzy farhågor med medling vid grövre brott och sexualbrott. De skriver att det kan finnas en förväntan på en ”försonlig attityd” från den brottsutsatta och att denna kan känna sig tvungen att ”vika sig” och delta i medling. Enligt Harzell och Noortzy kan medlaren försöka övertala den brottsutsatta att delta och därmed utöva makt.
Det är ett betungande ansvar att verka som medlare, särskilt vid brott med stor maktobalans mellan parterna. Vi vill emellertid belysa några saker som saknas i artikeln och på så sätt nyansera diskussionen.
Medling vid brott är omgärdat av en egen lagstiftning. Enligt förarbetena kan det vid vissa brottstyper vara olämpligt att medla, till exempel vid sexualbrott och brott i nära relation, men lagstiftaren ville inte ha något generellt förbud mot att medla i sådana brott. Det påpekas dock att i medling vid sexualbrott måste det ställas synnerligen höga krav på medlarens kompetens.
Vi delar lagstiftarens bedömning om krav på medlarens kompetens, särskilt i medling vid ovan nämnda brott. Likaså att sådana brott inte bör uteslutas från medling. Detta behöver bedömas från fall till fall. Det finns internationellt goda erfarenheter att medla vid exempelvis våldtäkt i Danmark. Likaså bra evidens på att medling är gynnsam för brottsutsatta, där många uppger sig vara mindre rädda efter medling i jämförelse med brottsutsatta som inte genomgått medling. I Sverige genomfördes ett projekt i Västsverige med medling efter allvarliga brott med goda resultat.
Brottsförebyggande rådets medlarutbildningar, och även de utbildningar som finns att tillgå i dag, är förvisso korta. Men merparten av de som går dessa utbildningar är socionomer i kommunal socialtjänst med god kompetens av samtal med människor i utsatta situationer. Medlarutbildningen är en utbildning i den speciella konflikthanteringsmetoden medling. Medling vid brott i Sverige bedrivs också som regel av tjänstemannamedlare i kommunernas socialtjänst, enligt den forskning som en av oss bedrivit (Wahlin & Jacobsson, 2017).
Harzell och Noortzy skriver att: ”Förövaren å sin sida kan i värsta fall dra nytta av att ”bli tyckt synd om” och sen gå vidare till synes förlåten och avlyft sin skuld utan någon genomarbetning”. En sådan kommentar avspeglar en missuppfattning om vad medling är. Howard Zehr, en av de främsta företrädarna för den rättsfilosofi som medling vilar på, menar exempelvis att det inte primärt handlar om förlåtelse. Från egen forskning (Jacobsson, Wahlin och Andersson, 2013) har vi också sett att det finns olika slags motiv för den brottsutsatta att vilja delta i medling.
Det som medling bland annat erbjuder är förståelse och kommunikation i ett tryggt rum med en opartisk medlare. Det är en möjlighet för den brottsutsatta att genom att få berätta om brottets följder (fysiska, psykiska, sociala eller ekonomiska), ha en dialog med gärningspersonen och på så sätt i alla fall delvis kunna bearbeta det som hänt, dock icke ersätta terapi.
Gärningspersonen får en chans att ta ansvar för vad hen har gjort och visa sin ånger, vilket inte innebär att bli avlyft sin skuld eller att den brottsutsatta ska tycka synd om hen. I stället kan det innebära att förövaren förstår hur brottet drabbat den utsatta och förhoppningsvis därför verka förebyggande från dylika gärningar i framtiden. Den sistnämnda delen har också god evidens i internationell forskning, vilken också visar en bättre effekt vid våldsbrott än egendomsbrott (se exempelvis Heather Strangs forskning).
Medling vid brott är ett lagstiftat kommunalt ansvar som många kommuner inte uppfyller idag. När Brå hade fullgjort sitt uppdrag 07/08 fanns medling i stort sett i landets alla kommuner. Senare studier (exempelvis Wahlin & Jacobsson, 2017; Brottsmedlargruppens kartläggning 2021) visar att medling för en tynande tillvaro vilket är beklagligt med tanke på dagens situation med ungdomsbrottslighet och metodens vetenskapliga evidens.
Detta betyder dock inte att medling alltid är lämpligt. Men det torde inte vara brottstypen som styr lämpligheten i första hand, utan andra faktorer så som omständigheterna runt brottet, vilka parterna är, huruvida gärningspersonen har erkänt (vilket är ett lagkrav) och tar ansvar för gärningen, förekomsten av traumatisering hos den utsatta, NPF-diagnoser, empatiförmåga, kognitiv mognad med mera.
Ett av de viktigaste kriterierna i medling är frivilligheten, för båda parter. Ingen ska kunna tvingas till medling. Parterna kan visserligen få påtryckningar från omgivningen. Men den reella frivilligheten ska en kompetent medlare kunna avgöra vid de församtal som alltid genomförs före det gemensamma medlingsmötet.
Medling vid brott är ingen mirakelmetod, men kan i många fall vara en stor hjälp för den som utsatts för brott.
