Är nyutbildade socionomer rustade för den verklighet de möter? Åsikterna går isär. Sedan Tidöavtalet presenterades har socionomutbildningen blivit föremål för debatt.
Fakta: Så står det i Tidöavtalet
”Socionomutbildningen reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment. Möjlighet till specialisering på ungdomsbrott införs i utbildningen. Särskilda forskningsmedel anslås till området sociala insatser mot unga i kriminalitet.”
På Universitets- och högskolerådets digitala plattform, studera.nu, listar man socionomprogrammet som en yrkesförberedande utbildning. Efter den 3,5 år långa studieperioden ska man kunna börja arbeta direkt. Professionsfältet är brett. Enligt en enkätundersökning av Kerstin Svensson, professor vid Socialhögskolan i Lund, rör det sig om drygt 100 olika yrkestitlar. Det ställer krav på utbildningen. Får till exempel en socialsekreterare och en skolkurator lika välutrustade verktygslådor?
– Man måste förstå att socionomutbildningen är en akademisk grundutbildning med betoning på grund, säger Tapio Salonen, och fortsätter.
– Med ett så enormt brett och komplext professionsfält finns det inte en möjlighet att alla dess konkreta praktiska former lärs ut på grundutbildningen.
LÄS OCKSÅ >>> Politiken och akademin gjorde om ramverket för norska socionomutbildningen
Tapio Salonen. Foto: Privat
Det naturliga steget bli att fortsätta med en påbyggnadsutbildning. Men det är det få som gör ska det visa sig. Enligt Martin Börjeson, forskare på Marie Cederschiölds högskola, och Tapio Salonen själv har bara 2,7 procent av alla yrkesverksamma socionomer gått en påbyggnadsutbildning. Det är att jämföra med alla yrkesverksamma sjuksköterskor där motsvarande siffra ligger på cirka 50 procent.
Hur kommer det sig att det ser ut så här?
– Hälso- och sjukvården har varit mycket bättre i att organisera och systematisera professionsfördjupningar. På socionomfältet har vi inte haft det trycket och inte heller den traditionen, säger Tapio Salonen.
Han förklarar också att socionomutbildningen till viss del har varit obalanserad, sett till vilken vikt som läggs på det professionsförberedande kontra det forskningsförberedande.
– Från akademien kan vi vara självkritiska och säga att vi till stor del har haft en påbyggnad som varit akademisk, det vill säga att masternivån har varit ett sätt att gå vidare till en forskarutbildning.
LÄS OCKSÅ >>> Chefer och yrkesverksamma svarar: Det anser vi om socionomutbildningen
Åter till Tidöavtalet. Den förändring av grundutbildningen som M, KD, L och SD vill se syftar ju till viss del på just detta, att specialisera yrkeskårens kompetens. Men där professionen pekar på ett ökat kompetensbehov som löper över flera samhällsområden, så pekar den politiska makten bara på ett: ungdomskriminalitet, i synnerhet gängkriminalitet.
– Det är bara politiska utspel, säger Tapio Salonen, som menar att diskussionen om gängkriminalitet behöver breddas och fördjupas.
Han och drygt 50 företrädare från olika lärosäten runt om i Sverige utvecklar resonemanget i en debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad i november. Där pekar man på gängproblematiken som ett allvarligt samhällsproblem men att det i relation till antalet berörda individer är ett relativt sett litet problem. Man skriver:
Utan att på något sätt ifrågasätta det lidande som gängkriminaliteten åsamkar berörda ungdomar, anhöriga, lokalbefolkning och samhället i stort, är det ett obestridligt faktum att andra sociala problem, som också tillhör socionomers arbetsuppgifter, berör väsentligt bredare befolkningsskikt.”
Lennart Sauer, styrelseordförande i Förbundet Sveriges socionomutbildningar, är en av dem som har signerat debattartikeln. Han menar att man ska vara försiktig med att låta samhällsdebatten vara vägledande i utformningen av socionomutbildningens programinnehåll.
– Nu är det ungdomskriminaliteten som är på agendan men om tio år kan det vara något annat, säger han.
– Det är klart att utbildningen behöver anpassas efter det som sker i samhället, men vår uppgift är ju att ge studenter kunskaper och värderingsförmågor för att kunna jobba inom socialt arbete generellt och på ett stabilt sätt. Det är en grundutbildning som ska vara hållbar ett helt yrkesliv och som tillsammans med yrkeserfarenhet och vidareutbildning utvecklar den enskilde och professionen.
Han pekar på andra samhällsområden där han menar att kompetensbehovet i det längre perspektivet kommer vara större. Han nämner bland annat myndighetsutövning, missbruksproblematik, socialt arbete riktat till äldre och till personer med funktionsvariationer.
Fakta: Socionomutbildningen
Ges under 3,5 år om totalt 210 högskolepoäng och är yrkesförberedande.
Förutom socialt arbete innehåller utbildningen ämnen som samhällsvetenskap, juridik och psykologi.
Utbildningen har ofta en generell och bredare inriktning men det går samtidigt att inrikta sig mot äldre och handikappade, socialpedagogik och internationell inriktning.
Lennart Sauer lyfter återigen vikten av en vidareutbildning.
– Man kan tycka att 3,5 år är lagom men det behövs en vidareutbildning för att fördjupa vissa områden inom det sociala arbetet.
Vilka områden skulle det kunna handla om?
– Jag tänker mest på fördjupningar av olika målgrupper och olika sociala problemområden. Men det handlar också om frågor kring organisation och myndighetsutövning.
Han väger också in det globala perspektivet, förändringar i omvärlden, som kommer ställa krav på socionomutbildningen i framtiden.
– Det kommer inträffa fler pandemier, krig och konflikter, som kommer påverka oss här i Sverige. Samma sak gäller med klimatförändringarna. De senaste 25-30 åren har genererat flera nya områden som alla har sin plats i utbildningen. Digitalt socialt arbete är ytterligare ett exempel.
Lennart Sauer. Foto: Mattias Pettersson
Vad skulle du säga att styrkorna med den svenska socionomutbildningen är, så som den ser ut i dag?
– Att det är en generalistutbildning, att man efter examen kan arbeta med en mängd olika grupper och en mängd olika sociala problem. Det finns också möjlighet att jobba mer indirekt med socialt arbete. Man kan till exempel jobba inom verksamheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen och SKR.
Men det finns också röster inom akademien som är kritiska till hur socionomutbildningen är utformad. Ett namn som lyser med sin frånvaro i SvD:s debattartikel är Michael Tärnfalk, lektor i socialt arbete vid Uppsala universitet.
– Det finns ett stort glapp i vad studenterna får lära sig under utbildningen och vad de sedan möter på arbetsplatserna, säger han.
– Om man till exempel ser till alla ingripande åtgärder som socialtjänsten kan vidta och sedan beaktar den lilla del juridik som socionomer läser, så finns det inte en möjlighet i världen att de ska klara av såna arbetsuppgifter på ett relevant sätt.
VILL DU PRENUMERERA? >>> Här finner du all information
Michael Tärnfalk menar, tvärtemot många av sina kollegor, att generalistaspekten är en del av problemet, att utbildningen har hackats upp i för många delar. Även om han håller med om att det är problematiskt att låta politiken detaljstyra programinnehållet i akademiska utbildningar så ställer han sig bakom Tidöavtalets ambition om att socionomutbildningen behöver fokusera mer på ungdomskriminalitet.
– Om socialarbetare ska jobba med kriminella ungdomar, vilket ganska många ändå gör, så behöver man naturligtvis lära sig om det. Man behöver lära sig om bakgrundsfaktorer till kriminalitet, olika typer av kriminalitet. Man behöver också lära sig om metoder, samtalskunskap, hur man arbetar med familjer. Och man behöver lära sig mer om juridik.
Anser du att det är grundutbildningen man behöver justera eller är det påbyggnadsutbildningar man bör jobba med?
– Jag tycker att grundutbildningen är för kort. Den ger inte en bra grund för det mycket komplexa arbete som folk kommer ut till. Sedan är det såklart också en ekonomisk och kanske även praktisk fråga. Det är möjligt att det är mer realistiskt att bygga på med 1,5 till 2 års fortsatta studier.
Sedan handlar det också om ett arbetsgivaransvar, anser Michael Tärnfalk. Han hänvisar till ett reportage, också publicerad i SvD, där ett flertal socialsekreterare själva vittnar om sin arbetssituation.
Michael Tärnfalk. Foto: Privat
– Man sätter helt nyexade socionomer att jobba med grovt kriminella, alltså väldigt komplexa ärenden som även den mest rutinerade skulle tycka var svårhanterliga. Det borde nästan vara straffbart att göra så.
En aspekt som flera forskare dock har pekat på är att gängkriminalitet är ett problem som främst förekommer i storstäder. Man ifrågasätter då varför socionomutbildningen ska lägga ett så stort fokus på en problematik som har en så låg koncentration i många andra regioner.
– Det är klart att det ligger något i det också men man kan ju anföra samma typ av argument tillbaka. Vad har socialarbetare till exempel för nytta av postkolonial sociologisk teoribildning när de ska jobba med direkt klientarbete med olika grupper, säger Michael Tärnfalk.
Det är tydligt att åsikterna går isär kring socionomutbildningen. Fast samtidigt inte. Man tycks vara ense om att grundutbildningen är för kort, om att slå vakt om akademiens autonomi i utformningen av programinnehållet, och att mer arbete krävs för att uppmuntra till vidareutbildning.
Det tycks även finnas en viss gemensam samsyn kring frågor om arbetsgivaransvar och fördelningen mellan det professions- och forskningsförberedande i grundutbildningen.
– Det jag egentligen förespråkar är en större utredning av samhällsutvecklingen och socionomutbildningen, säger Michael Tärnfalk.
– Man skulle ju kunna tänka sig att man lyfter ansvar från socialtjänsten. Vad är det till exempel som säger att just socionomer skulle vara särskilt skickade för att jobba med unga kriminella? Varför inte utbilda jurister eller kriminologer i samtalsmetodik? I alla fall när det gäller de mest kriminella.
