Nya socialtjänstministern om balansen mellan hårdare tag och förebyggande arbete

Camilla Waltersson Grönvall har en gedigen politisk erfarenhet bakom sig. Hon är från Lilla Edet, två mil söder om Trollhättan, och hennes första kommunala uppdrag var för socialnämnden där. Sedan satt hon i fyra år som vice ordförande, och åtta år som ordförande, i utbildningsnämnden. År 2010 kom hon in i riksdagen för Moderaterna och fyra år senare blev hon utbildningspolitisk talesperson.

När Ulf Kristersson tog över partiledarposten 2017 valde han dock att göra henne till socialpolitisk talesperson i stället.

– Den första generaldirektör jag kallade till socialutskottet var SiS generaldirektör, minns hon. Jag kommer aldrig att glömma det mötet.

Först där fick hon hela bilden klar för sig, säger hon, vidden av problemen: unga flickor med självskadebeteende, pojkar djupt inne i kriminalitet. Missbruk, neuropsykiatriska diagnoser. Kontraktsmord bland femtonåringar. Allt i samma hägn.

– SiS-placeringar är det vi tar till i sista hand. Målsättningen med allt arbete vi gör är på något sätt att avskaffa SiS.

Engagemanget för utsatta barn och unga har hon dock alltid haft, berättar hon, och det var utifrån det som hon en gång valde läraryrket. Hon återkommer också till det gång efter gång under intervjun.

– Lyckas vi med dem, lyckas vi också med de äldre.

LÄS OCKSÅ >>> Ministrarna som blir ansvariga för det sociala arbetet – så ser deras bakgrund ut

Så hur ska det här förebyggande arbetet gå till? Hon har själv, i egenskap av ordförande i utbildningsnämnden, varit med och startat en familjecentral, och sådana vill hon se fler av över landet. Ju tidigare vi hittar familjerna med problem desto bättre, konstaterar hon.

– Och det ska vi vara ärliga att säga, att ofta vet man redan i mödravården var insatser behöver göras. Men ett problem är att vi ibland tappar den här kunskapen när barnen går över till elevhälsan.

Apropå barn och unga står det i Tidöavtalet att LVU ”ska användas oftare”. Varför är det ett mål?

– Det är absolut inget mål i sig. Det långsiktiga målet är snarare att färre barn ska omhändertas. Men i en situation där vi har tioåringar som rekryteras rakt in i kriminell verksamhet, så kan det under en övergångsperiod var så att det är möjligt att fler barn behöver omhändertas.

Men är det inte upp till professionen, snarare än politiker, att avgöra när det är lämpligt med ett omhändertagande?

– Själva beslutet om ett omhändertagande ska alltid vara professionens ansvar. Men en del av problemet i dag är att professionen har bedömt att det finns ett behov av att omhänderta ytterligare mellan 40 och 60 barn, men SiS säger att man har problem med att hitta platserna. Man hade haft dem om kommunerna hade tagit sitt ansvar för det som SiS anser var färdigbehandlade ungdomar.

En annan viktig del av det förebyggande arbetet handlar om att stärka föräldrar. Regeringen lägger 400 miljoner i budgeten på föräldraskapsstöd.

– Det här är en sak som vi från forskning och evidens vet är en av de absolut bästa insatser man kan göra i förebyggande syfte. Vi lägger en knapp halv miljard för att säkerställa att det finns placeringar. Vi lägger utbildningsinsatser…

Ja, Camilla Waltersson Grönvall talar alltså helst om de förebyggande verktygen, och frivillighet. Den som läser Tidöavtalet möter dock också en hel del av tvång och mellantvång. Socialtjänsten ska inte bara få utökade befogenheter att besluta om tidiga och obligatoriska insatser för barn, utan också för vårdnadshavare. ”Andra sätt att påverka föräldrar genom ekonomiska och sociala konsekvenser bör prövas”, som det heter.

Dessa utökade befogenheter ska in i den nya socialtjänstlagen, som enligt Camilla Waltersson Grönvall inte kommer att kunna finnas på plats förrän 2024, trots att utredningen presenterades redan för drygt två år sedan.

– Mycket som står där är bra. För att lyfta bara en sak: att vi i dag inte har en socialtjänstdatalagstiftning, som gör att vi kan följa upp hur dagens socialtjänst fungerar på ett adekvat och bra sätt – det är en enorm brist.

Men annat måste in, menar hon. Ett exempel på det är en uppluckring av sekretesslagstiftningen, så att fler uppgifter i brottsförebyggande syfte ska kunna delas mellan socialtjänsten och andra myndigheter, som polisen.

LÄS OCKSÅ >>> Nicolas Lunabba: ”Vi måste skapa en våg av medmänsklighet i detta mörker”

Kan du säga vilken typ av uppgifter som det handlar om?

– Nej, det kan jag inte, för det kommer inte läggas några förslag innan det har diskuterats med professionen. Det kommer inte vara så att jag helt plötsligt en dag står på en presskonferens och talar om att ”nu ska det vara på det här viset”, utan att det har diskuterats med professionen.

Men det här ska ändå in i socialtjänstlagen, så det måste komma något ganska snart?

– Man kan tycka att åtta veckor på jobbet är en lång tid. Jag kan tycka att det i det här sammanhanget inte är det.

Finns det inte risk att de repressiva åtgärderna, tillsammans med uppluckringen av sekretessen, spär på oviljan att samarbeta med socialttjänsten?

– Jo, det kan finnas en risk om man inte gör detta på ett så genomtänkt och klokt sätt som möjligt. Det är därför mina första möten har varit med bland andra SSR, SKR, Vision, kommunal. Det där är ett sätt för mig att hela tiden provtrycka våra förslag.

Hon har stor respekt för professionens synpunkter, säger hon, och tar socionomutbildningen som exempel. Regeringen vill införa ”kriminalitet bland ungdomar” som ett obligatoriskt utbildningsmoment, vilket har väckt stark kritik från representanter för Sveriges socionomutbildningar (FSSOC) och ett fyrtital professorer i socialt arbete, som i en debattartikel i SvD har kallat det för ”ett populistiskt utspel”.

– Jag tycker att det är otroligt viktigt att svenskt universitetsväsende har en autonomi. Jag är inte ute efter att utmana den, men det är också viktigt att våra universitet och högskolor har örat mot rälsen och ser och hör det jag ser och hör av vad professionen säger.

Ska utbildningar detaljstyras på politisk nivå på det här sättet?

– Hur utbildningen ska utformas kommer naturligtvis inte vara föremål för ett politiskt beslut. Det som står i Tidöavtalet är en reflektion av en verklighet där många socialsekreterare lyfter att de inte har kompetens att arbeta med en alltmer påtaglig del av arbetet.

LÄS OCKSÅ >>> Politikernas löften om ”utsatta områden” – vad betyder det egentligen?

Hon leder över samtalet mot frågan om säkerhet och trygghet för socialsekreterarna, och det faktum att många av dem utsätts för hat och hot om våld – några till den grad att de, enligt en undersökning från Akademikerförbundet SSR, undvikit tvångsomhändertaganden.

– Det handlar inte om en önskan att sticka ned fingrar i syltburkar där de inte ska vara, utan om ett genuint engagemang och vilja att vara med och förändra till det bättre. Socialsekreterare står ganska ensamma när det väl blåser i den här frågan.

Vad mer konkret som måste till för att ta itu med hoten mot, och desinformationen om, socialtjänsten kan Camilla Waltersson Grönvall inte svara på än. I början på förra veckan samlade hon alla myndigheter som på något sätt kan vara kopplade till frågan och gav dem i uppdrag att se över vad som måste göras.

– Det mötet kommer det snart att finnas en uppföljning på, och vi kommer att återkomma med förslag.

LÄS OCKSÅ >>> Skolkuratorn Caroline Hema Olsson vill vidga det förebyggande arbetet: ”Vi har chans att bidra”

Socialstyrelsen fick ett uppdrag av den förra regeringen att ta fram åtgärder för att stärka tilliten till socialtjänsten och minska desinformationen. Kommer deras uppdrag att utökas?

– Det skulle kunna bli så, men jag ser också framför mig att fler myndigheter kommer att få ett utökat uppdrag med koppling till detta.

En dryg halvtimmes intervju närmar sig sin ände. Till Camilla Waltersson Grönvalls egen besvikelse, som det verkar. Hon tillhör uppenbarligen inte kategorin av politiker som pliktskyldigt svarar på frågor och av riskminimeringsskäl nitiskt vaktar de få ord som undslipper dem. Kanske för att hon tydligt bottnar i sitt politikområde.

Hon backar bandet ända tillbaks till kommunalpolitiken.

– Som ordförande i utbildningsnämnden i en väldigt liten kommun med ganska tuffa sociala utmaningar kommer du i kontakt med detta på många olika sätt.

Hon gjorde där ”en resa”, säger hon.

– Du vet, utifrån att jag själv kommer från en väldigt trygg och ombonad miljö där man tänker: ”Frukost i skolan, vad är det för trams? Det är faktiskt föräldrars ansvar.” I dag har jag en helt annan inställning. Hur ska barn som inte har någonting i sitt kylskåp, eller som har en förälder som är så påverkad på morgonen att den inte löser frukosten, klara sin skola fram till lunch?

LÄS OCKSÅ >>> Bidragsfusk kostar kommunerna miljarder – kontrollarbetet hos socialtjänsten eftersatt

Hon har tre egna barn nu, tonåringar allihop. Två pojkar på musikgymnasiet i Vara, och en flicka hemma i Lilla Edet. Anledningen till att hon tog flyget i morse – en genväg som alltså visade sig bli en senväg när dörren rasade in – var att hon stannade i Västergötland över natten, för att kunna se sina söner uppträda i Vara kyrka.

Med dagens förutsättningar kan man få toppolitiska uppdrag trots att man har för avsikt att samtidigt vara en fungerande förälder, konstaterar hon. Det är nästan så att hon ”blitt en rödstrumpa”.

Apropå den återkommande refrängen om barns rätt och vikten av fungerande familjer: I samband med att Ulf Kristersson utnämnde Camilla Waltersson Grönvall till minister kallade han henne för ”arkitekten” bakom lagstiftningen om Lilla Hjärtat. Men det hinner vi inte komma in på.

Mitt i ett långt resonemang blir hon nämligen avbruten – tiden är slut.

– Av det hjärtat är fullt talar munnen…