Senast jag blev utsatt för hot i tjänsten ringde mannen och skrek att han skulle döda mig. Även min make blev uppringd några gånger. Mannen skrek också att han skulle söka upp våra barn men de slapp lyckligtvis den gången. Däremot blev flera av medarbetarna och deras anhöriga utsatta för betydligt grövre hot.
Det var när jag hade rollen som chef i socialtjänsten med uppdraget att arbeta med barn och ungas behov av skydd och stöd. Verksamhetens fokus låg på tidiga insatser och kunskapsbaserade arbetssätt. Ett av de viktigaste målen var att barn, unga och familjer skulle bemötas med kvalitet, begriplighet och rättssäkerhet. Det var också under en period då antalet orosanmälningar och barnavårdsutredningar ökade kraftigt från föregående år och fler behövde våra insatser. Samtidigt var det politiska budskapet tydligt; det kostar för mycket! Vi fick förhålla oss till återkommande besparingskrav.
Då var det extra utmanande att i yrkesutövandet balansera etik, lagstiftning, makt och evidens. Vi arbetade därför aktivt med hur vi påverkade människors liv och vilka värden och normer som skulle gälla för arbetet. Arbetet skulle präglas av tillit, delaktighet och dialog. Vi gjorde kompetenssatsningar för att utveckla tillitsbaserat socialt arbete och professionalitet och samtidigt öka vår medvetenhet och kunskap för att hantera vår egen utsatthet. Vi skapade en struktur för att agera vid hot och våld med hjälp av ett internt stödsystem. God samverkan med polisen vid riskbedömningar och polisanmälningar var till stor hjälp.
Ibland fick vi besked om att kommunstyrelsens ordförande eller kommundirektören skulle komma på verksamhetsbesök. Det var något vi såg fram emot. Framför allt gav det hopp om en dialog om handlingsutrymme och om hur vi skulle kunna bibehålla handlingsförmågan trots stora utmaningar. Flera gånger aviserades besök och chefer och medarbetare lade sitt redan ansträngda arbete åt sidan för att göra ett så bra möte som möjligt med kommunens högsta ledning, lika många gånger blev besöken inställda. De kom aldrig.
För att främja tillit och kunskapsutveckling i socialtjänsten måste synpunkter, idéer och erfarenheter föras vidare till högre beslutsnivåer. Det behövs en vilja att lyssna och intresse för brukares och medarbetares kunskaper för att få fler perspektiv på kärninnehållet. Annars sker det som forskningen kallar för MUM effekten – Minimizing Unpleasant Message. Det är tystnadseffekten där dåliga nyheter filtreras, censureras bort medan goda nyheter ensidigt förs upp och ger en osann bild av läget.
Toppstyrning, hierarkiska organisationer och tystnadskultur kan också betraktas som hot mot socialtjänsten. Andra exempel på hot är oproportionerliga besparingar, att brukare ska göra sig själva eller andra illa, personalomsättning och etisk stress. Även dessa hot riskerar att i förlängningen drabba de barn som behöver samhällets stöd.
För att det ska göra hållbar skillnad i de komplexa sammanhang som socialtjänstens brukare och anställda befinner sig i krävs en förflyttning till en styrning och ledning som präglas av tillit, dialog, stöd, brukarfokus, samverkan och åtgärder utifrån ett helhetsperspektiv.
