Varför är det mindre ok att ha ett substansbrukssyndrom än annan psykisk ohälsa? Jag skulle säga att det saktfärdiga i avstigmatiseringen delvis kommer inifrån – från vården.
När jag började jobba i beroendevård för trettio år sedan sjöngs sången – Psykiatrin har misslyckats, orsaken till missbruk är oviktig och bara personer med egen erfarenhet vet något: It takes one to know one. Så mutades problemområdet in och utvecklingen stagnerade.
Styrkan i identifikation och gemenskap som hjälpmedel inom mänskliga problemområden har alltid funnits. Självhjälpsgrupper och mentorskap är ovärderliga komponenter i ett hälsosamt civilsamhälle. FHM skriver i sin skrift Minska stigmatiseringen kopplad till psykisk ohälsa att det är viktigt att blanda in personer med egen erfarenhet i motivations- och hjälpinsatser. Stort tack till AA med dess avknoppningar. Men det är inte detsamma som vård. Före detta deprimerade får inte bedriva vård med sin egen historia och en diplomutbildning till depressionsterapeut som huvudsakliga meriter. Där har vi bättre koll – varför då? Jo, det finns ett större stigma kring beroendeproblematik än psykisk ohälsa.
Jag har under åren vid oräkneliga tillfällen hört att personer med beroendeproblematik inte kan välja sin egen vård. Allt under parollen att de inte vet sitt eget bästa, de är maktlösa och därmed otillräkneliga. De behöver kontrolleras. Detta är en produkt av en självutnämnd profession med undermålig grundläggande kompetens och helhetssyn kring människor. Ett skrå utan utvecklande självgranskning, uppbyggnad av ideologi och med subjektiva överföringar som huvudsakligt verktyg.
En god vän till mig, psykolog som driver behandlingshem för personer med ätstörningar, sade en gång, i all sin självklarhet:
– Om en patient hos oss skulle kräkas efter en måltid skulle vi inte överväga att skriva ut hen. I alla fall inte på grund av det. Det har inget med motivation att göra.
Detta sker dagligen för den som har oturen att ha ett substansbrukssyndrom i stället. De blir utsatta för generaliserade krav, villkorad hjälp och rena projektioner i stället för den individbaserade hjälp de borde få. Speciellt när de också lider av annan psykisk ohälsa, vilket 75 procent gör.
Detta gjorde att jag valde att delta i att organisera och utföra behandling på tv. Efter månader av förarbete med anamnestagning och individuell problem-definition tog den internatförlagda tiden vid. Deltagarna hade olika nivåer och typer av problematik, därav olika mål.
I programmet Behandlingen fick deltagarna och vi i behandlingsteamet chansen att kommunicera upplevda stigma-stinna skevheter kopplade till beroende och psykisk ohälsa. Jag hoppas innerligt att de individuella berättelserna tog plats hos tittarna, det gjorde de i mig.
Nu har även Samsjuklighetsutredningen landat. Där lyder ett av de tio reformförslagen att program för förstärkt brukarinflytande och minskad stigmatisering ska bedrivas. Heja Anders Printz et al! Låt oss lyssna på dem som behöver hjälp i stället för att släppa fram några saliga som sakkunniga. Med mindre subjektivitet och ideologi kommer vi att stå ut med att målsättning och problemkomplexitet varierar. Att ge människor inflytande över sin vård kräver bred kompetens och mod. Låt 2022 vara året då vi vågar mer.
Tobias Sahlin, psykoterapeut och expert i tv-programmet Behandlingen.
