Det är numera ett välkänt faktum att äldre som bor på särskilda boenden har drabbats på ett oförsvarligt sätt. Det fanns ingen nödvändig beredskap, kunskap eller skyddsmaterial.
Coronakommissionen gav i sitt delbetänkande i december 2020 allvarlig kritik av hur äldre drabbats även om man också skriver att den allmänna spridningen i samhället sannolikt är ”den enskilt viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen i äldreboendena”.
70-åringar eller äldre som bodde hemma, klarade sig själva och var aktiva, uppmanades vid pandemins början att hålla social distans, inte röra sig utomhus eller inomhus vid folksamlingar, inte träffa barn och barnbarn eller andra närstående. Framför allt inte ha kroppskontakt med någon annan än möjligen livskamraten. Dessa restriktioner kändes rimliga i början av pandemin även om ensamheten för många blev svår. I oktober 2020 drogs restriktionerna tillbaka.
Man ansåg att rekommendationen haft god effekt, minskat sjukligheten och räddat liv. Folkhälsomyndigheten beslutade därför att ändra de allmänna råden och nu omfattades istället alla av samma allmänna råd. För 70-åringar och äldre blev konsekvenserna svåra då de uteslöts från sociala sammanhang, särbehandlades och ofta kände utanförskap kring digitala möten och aktiviteter.
Eftersom de flesta mötesplatser nu är nedstängda och nya restriktioner införts för alla, innebär det fortsatt social distansering för de som är 70 och äldre. ”Oro och ångest har ökat inte minst bland dem som har en psykiatrisk diagnos. Stödlinjer rapporterar att de har fått fler samtal från personer som tycker att de inte har något att leva för längre. Det finns också ett uppdämt vårdbehov i gruppen.” Sara Fritzell som är utredare på Folkhälsomyndigheten menar att det finns behov av förebyggande insatser för att hindra psykisk och fysisk ohälsa.
Vi kan också se hur vi alla drabbats på olika sätt av covid-19. Det gäller sämre psykisk och fysisk hälsa, sjukdom, död och förluster men även arbetslöshet och konkurser. Det blir dessutom allt tydligare hur unga drabbats som till skillnad från äldre inte har tidigare livserfarenheter till hjälp.
Den största och viktigaste kunskapen får vi dock räkna med att vi har när den här akuta perioden är över och när vi delvis kan återgå till hur samhället fungerat tidigare. Det är viktigt att vi då tar ansvar för konsekvenserna av pandemin, att vi använder våra kunskaper om mänskliga behov av sociala och nära sammanhang och ser till att människor kan mötas och dela erfarenheter. Samtalet är överlägset det mest helande.
