Enstaka handledning vid riskfyllda övergångar och andra komplexa situationer kopplat till suicid kan hjälpa behandlaren att orka. Det säger Anna Lundh, överläkare inom BUP i region Stockholm.
Inom psykiatrin i Region Stockholm ska stöd till personal erbjudas alla i vården efter suicid. Det innebär akut krisstöd och en retrospektiv genomgång tre månader senare. Då är all sjukvårdspersonal som haft kontakt med patienten, habilitering, socialtjänst och andra samverkanspartners inbjudna.
Under tre timmar går man igenom personens livs- och sjukdomshistoria och den suicidala processen. Fokus är på stöd till personal, inte på att granska vad som gått fel.
– Det gör att många slappnar av och har möjlighet att börja berätta och arbeta tillsammans för att skapa förståelse, säger Anna Lundh, överläkare inom BUP i region Stockholm och handledare i nätverket för retrospektiva genomgångar. Hon fortsätter:
– Vi lär oss mycket. En vanlig reflektion från gruppen är att det hade behövts en sådan genomgång ett halvår tidigare. ”Vi har aldrig träffat er på BUP fast vi jobbat med familjen i två år” kan socialtjänsten säga.
Anna Lundh. Foto: Privat
Metoden skulle kunna användas vid fler tillfällen.
– Traditionellt fokuserar vi ofta på regelbunden handledning, men det här är en annan typ av personalstöd som kan användas efter allvarliga suicidförsök, men även vid övergångar mellan olika vårdenheter. Vi kanske måste avsätta tid för det.
LÄS OCKSÅ >>> Så jobbar BUP med handledning i arbetet med unga som inte vill leva längre
Avbrott i vårdkedjan är en välkänd riskfaktor för suicid. En enstaka handledning runt en övergång mellan BUP och vuxenpsykiatri med fokus på kontinuitet, hur luckor ska täckas upp och hur närstående kan involveras, skulle göra vården säkrare. Och det blir ett stöd för personal att orka med, anser Anna Lundh.
– Vi får inte fastna i att vi har handledning bara när det finns en behandlingsprocess över tid. Man kan behöva handledning även om man bara träffar patienten en gång. Jag kanske gör en riskbedömning och sen tar någon annan över. Vad finns kvar hos mig, hur kändes det, finns det något jag hade kunnat göra annorlunda?
Alliansen mellan behandlare och patient är grunden. Det gäller att kunna lyssna men också ställa frågor nyfiket och empatiskt. Behandlaren kan aldrig gissa, eller läsa tankar.
– I handledningen behöver det vara högt i tak. Man ska kunna säga ”Jag blir både arg och besviken över att min patient tog tabletter och inte berättade för mig.” Det behöver också vara lätt att be en kollega om hjälp.
Fastän suicid hos barn och unga är extremt sällsynt tar 50 barn mellan 10–19 år sitt liv varje år, ungefär ett barn i veckan. Cirka en tredjedel har varit aktuella inom BUP.
– Vi behöver prata om att suicid sker, inte för att vi ska acceptera det, men för att det är en realitet, säger Anna Lundh.
VILL DU KANSKE PRENUMERERA? Här finner du all information
