Vem blir kriminell? – Att välja rätt väg i det förebyggande arbetet

En grundläggande tanke kring förebyggande arbete lyder: Ge rätt stöd av rätt person i rätt tid.

– Det kan låta självklart och naturligt och rimligt, men när man tittar närmare på det är det inte så enkelt. Att i efterhand konstatera att en ungdom som börjat med droger hade svårigheter redan i förskolan är sällan svårt. Men den predikativa förmågan är låg. Det är svårt att se i förväg vad som ska hända.

Det säger Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han leder flera forskningsprojekt kring förebyggande arbete. Ett av dem är Connected Children, som tilldelats 24 miljoner kronor av Forte för att under sex år utveckla partnerskap mellan forskning och praktik för förebyggande insatser mot barn och unga.

En bärande fråga i projektet är hur man i tid identifierar barnen som kan komma att få svårigheter. Vilka signaler ska man vara uppmärksam på? Vilka insatser kan man föreslå?

– Om uppmärksamheten kommer på ett tidigt stadium kan den vara positiv. Senare, när problemen redan är stora, kan den få motsatt effekt. Barnet eller den unga känner sig utanför och onormal, som någon man vill bli av med, säger Torbjörn Forkby.

Samtidigt finns studier som visar att föräldrarnas inställning ofta är den motsatta: många tackar nej till insatser på ett tidigt stadium, men ställer sig positiva när barnet nått tonåren och problemen vuxit sig stora.

Det visar forskning av Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet och vetenskaplig ledare vid FOU Välfärd Värmland.

– Det finns ett motstånd från föräldrar när det gäller att ta emot stöd från socialtjänsten i ett tidigt skede. När fokus ligger på bristande föräldraförmåga och hemmiljö blir det svårare att nå fram. Föräldrar tackar nej till insatser och det skapas en ond cirkel. Ärenden kommer tillbaka gång på gång och senare får barnen egna svårigheter som ett resultat av tidig problematik, säger Birgitta Persdotter och efterlyser en nyansering av socialtjänstens organisering och insatsernas nivåer:

– Förslaget till ny socialtjänstlag om insatser utan biståndsprövning är viktigt för att kunna utveckla en lättillgänglig socialtjänst. Vi vet exempelvis att det finns ett starkt samband mellan oro för barns hemförhållanden och behov av särskilt stöd i förskolan. Redan här borde man erbjuda stöd till föräldrar i kombination med stöd till barnet – helt enkelt därför att om barnet har egna problem så ställer det högre krav på föräldraförmågan.

Hon fortsätter:

– Om barnets svårigheter är en konsekvens av en otrygg hemmiljö så behöver det upptäckas i ett så tidigt skede som möjligt. Jag hoppas att en proaktiv och lättillgänglig socialtjänst också kan leda till större tydlighet när det gäller vilka barn som ska anmälas till socialtjänsten och hur utredning och stöd till de här barnen ska se ut.

Torbjörn Forkby uttrycker en liknande vision:

– Tänk om vi kunde jobba som tandvården, med regelbundna kallelser och kontroller från att barnen är riktigt små. Då kunde vi följa varje barn utifrån en gemensam idé om vad barn och unga behöver för sin utveckling, från MVC till BVC till förskola till skola.

Torbjörn Forkby talar om tre åldrar då förebyggande insatser kan vara extra avgörande; spädbarnsåldern, förskoleåldern och tio-till-tolv-årsåldern, då barnen börjar överge familjen som sitt viktigaste identifikationsobjekt för att i stället söka sig till kompisar. Redan här kan gängproblematik uppstå.

Vad finns då att vara uppmärksam på, innan problem uppstår? Forskning av Henrik Andershed och Anna-Karin Andershed vid Örebro universitet visar att det finns ett antal risk- och skyddsfaktorer som påverkar om barn och unga kommer att utveckla ett normbrytande beteende och/eller hamna i kriminalitet. Det handlar om faktorer på individ-, familje- och samhällsnivå. De skiljer också på initierande och upprätthållande faktorer, det vill säga sådana faktorer som gör att ett normbrytande beteende debuterar, och sådana som gör att det fortsätter. Samspelet mellan dessa faktorer på olika nivåer är komplext och det är ofta svårt att fastställa direkta orsakssamband.

Risk och skyddsfaktorer kan också påverka varandra i båda riktningarna, så kallade dubbelriktade effekter. Ett exempel: ett barn med ett svårhanterligt beteende kan utlösa dåliga uppfostringsstrategier hos föräldrarna, vilket förstärker barnets beteendeutveckling.

Att ha en annan etnisk bakgrund är en riskfaktor och Birgitta Persdotter menar att barnrättsperspektivet har kommit i skymundan i integrationspolitiken. Fokus har legat på arbete och språk; att nyanlända snabbt ska lära sig tillräckligt mycket svenska för att komma ut på arbetsmarknaden.

Birgitta Persdotter anser att föräldraskapet bör vara en lika viktig del i integrationsarbetet:

– Den information som ges idag är långt ifrån tillräcklig. De föräldrar som är intresserade kan gå en föräldrautbildning vid fem till åtta tillfällen för att lära sig om barnets rättigheter och om att vara förälder i Sverige.

Flera föräldrautbildningar har utvärderats med gott resultat, men de skulle behöva utökas, bli obligatoriska och nå alla, både mammor och pappor – och över tid.

– Politiker som vill se över möjligheten till aktivitetskrav för ekonomisk ersättning, borde titta på föräldrautbildning som en aktivitet.

På senare tid har rapporterats om desinformation rörande socialtjänstens arbete och rykten som sprids i grupper med svag förankring i det svenska samhället. Att nå dem med riktade tidiga insatser kan vara en utmaning, hur allmänna och positiva insatserna än är.

– Tanken är ju att alla ska få tillgång till samma typer av insatser. Sedan är det ju en fråga om resurser. Av ekonomiska skäl satsar man på de områden och de grupper där man ser att det finns störst behov, säger Torbjörn Forkby.

Är inte risken att de som blir föremål för insatserna känner sig utpekade? Varför ska de som bor i ett socioekonomiskt utsatt område få fem hembesök från BVC medan familjerna i villaområdet en bit bort bara får ett?

– Det är det ständiga dilemmat med olika typer av insatser. Är det ett stöd eller ett utpekande? Det är en svår balansgång, att förmedla att man kommer med ett positivt erbjudande som inte ska uppfattas som stigmatiserande. Människor är inte dumma, de ser både budskapet och metabudskapet, säger Torbjörn Forkby, men konstaterar också:

– Å andra sidan – att inte göra något kanske är ännu värre.

Något det inte pratas mycket om är svårigheterna som uppstår i relationen till barnet eller den unga som har problem. Man tycker att man försökt allt, men inget hjälper.

– Det finns mängder av olika program och modeller, men det finns ingen rak kausalitet. ”Om vi sätter in den här insatsen så händer det här”. Det handlar i stället om ett långsiktigt kontinuerligt arbete, kantat av små och stora misslyckanden. Det kan leda till stor frustration, konstaterar Torbjörn Forkby.

Alla är engagerade och vill barnets eller den ungas bästa. Man vill hjälpa och stötta, men saknar maktmedel att styra över hens utveckling.

– Det kommer aldrig att komma in en enskild aktör som har hela lösningen. Men om olika aktörer kommer in med en ödmjuk inställning; ”vi vet inte vad vi ska göra men vi träffas här för att ta reda på det”, kanske vi kan skapa ett system för att tillsammans hitta arbetsformer och insatser som fungerar.

Så vad visar forskningen, vilka insatser är det som fungerar?

– Generellt bör man arbeta med insatser som stärker barns och ungas färdigheter att fungera i sociala grupper. Till exempel att hantera aggression, eller att träna koncentration, säger Torbjörn Forkby och fortsätter:

– Det kan också handla om att förändra miljön runtomkring barnet. Insatser som får familjer att fungera är enormt viktiga. Att stötta till bättre kommunikation och samspel inom familjen. Att se till att det finns fungerande hierarkier, där föräldrar sätter ramar som barnen känner sig trygga i samtidigt som det finns ett demokratiskt förhållningssätt där barnen också får vara med och påverka.

Och tvärtom – finns det insatser som visat sig INTE fungera?

– Tja, man bör undvika sammanhang som stimulerar problembeteende. Som att samla många med lite större problem i en grupp. Det skapar bara förutsättningar för smittoeffekt.

Till sist – hur ska framgång i förebyggande arbete mätas? Att mäta vilka vårdmetoder som får brutna ben att läka snabbast är inte svårt. Men hur mäter man effekten av stödjande insatser i familjer som inte fungerar riktigt som de ska?

– Vi kan se resultat på gruppnivå, men inte på individnivå. Det finns inga säkra svar att falla tillbaka på när man ska hjälpa ett barn eller en ung som mår dåligt.

Men ändå, att sluta försöka är inte ett alternativ. Arbetet måste göras och Torbjörn Forkby skulle gärna se ett politiskt initiativ där varje krona som satsas på repressiva åtgärder motsvaras av en krona till förebyggande arbete.

– Det finns ingen motsättning mellan oss och polisen. De kan omhänderta och frihetsberöva, men inte förhindra att barn och unga hamnar i kriminalitet.

– Gängen har vuxit fram under ganska lång tid. Att tro att det finns någon enkel medicin kan lätt få rakt motsatt effekt. Socialtjänsten kan inte behandla bort fattigdom eller segregation. Det är frågor som politikerna måste lösa. Vad vi kan göra är att ge politikerna ett underlag att fatta beslut utifrån.