2024 blir ett knapert år för många av landets socialtjänster, det framgår av Socionomens granskning. Två av fem kommuner har inte ens råd att upprätthålla nuvarande nivå på service. Hur ska socialtjänsten klara uppdraget?
Annika Wallenskog. Foto: Hans Alm
Om undersökningen:
Socionomen mejlade en enkät till alla landets 290 kommuner. 164 kommuner har svarat.
De som svarat har bland annat titeln socialchef, förvaltningsdirektör, controller och presskommunikatör.
Annika Wallenskog listar en lång rad utgifter som belastat socialtjänstbudgeten i många kommuner. Det handlar inte minst om placeringar och äldreomsorg, men också om nya lagkrav från staten som inte finansierats fullt ut. Mycket handlar också om vilket utgångsläge kommunerna haft – och om tur eller otur.
– När räntorna ökar så här kraftigt kan en kommun ha tur med att ha bundit mycket av sina lån. En del kan också ha haft tur, eller skicklighet, och ha löst sin pensionsskuld, medan andra har stora kostnadsökningar för pensioner. Det har en jättestor påverkan, den allra största för många.
Hur kan påverkan vara så stor?
– I Sverige hade vi länge ett system där arbetsgivaren skulle garantera pensionen för alla medarbetare, över en viss lönenivå där statens ansvar upphörde. Den pensionen värdesäkras varje år med prisbasbeloppet. I år ökar prisbasbeloppet med 8,7 procent och nästa år 9 procent, säger Annika Wallenskog och fortsätter:
– Den här skulden är redan stor, och ju högre löneläge en kommun haft desto större påverkan har detta. En del kommuner gynnas i dag av att ha löst ut den här skulden, vilket kostat en hel del pengar.
Simon Vinge. Foto: Theresia Viska
Simon Vinge, chefsekonom på Akademikerförbundet SSR, är inte heller förvånad över de svar Socionomen fått.
– Vi har under många år sett att kommunerna inte räknar upp budgeten tillräckligt, och att de dessutom drar av några procent som socialtjänsten ombeds att effektivisera. De senaste tio åren har jag sällan sett en korrekt uppräknad budget, så jag undrar om de kommuner som säger sig kunna upprätthålla nuvarande servicenivå egentligen räknat rätt.
Simon Vinge är kritisk mot regeringens budget som enligt honom innebär en nedskärning av socialtjänsten i en omfattning som inte setts sedan 90-tals krisen.
– Kommunerna får alltså samma pengar som 2023. Det är klart att det här märks. Även om en del kommuner höjer skatterna så viker arbetsmarknaden och intäkterna halkar efter, samtidigt som inflationen är kostsam.
Men regeringen tecknar bilden av en satsning?
– Ja, det är samma gamla. Man lägger några miljoner ytterligare, men kostnaderna ökar med mycket mer så det är egentligen en minskning. De riktade bidragen med några miljoner är ett skämt. Det här innebär enorma nedskärningar, samtidigt som statens satsningar ofta kopplas till ytterligare åtaganden för kommunerna.
Många kommuner har alltså haft en underfinansierad socialtjänstbudget i många år. Wanja Astvik är forskare vid Mälardalens universitet och har i sin forskning tittat på vilka konsekvenserna blir av obalansen mellan arbetskrav och resurser inom socialtjänsten.
– Personal som har otillräckliga resurser att göra sitt jobb försöker ofta kompensera med egna ansträngningar. Man jobbar hårdare, hoppar över pauser och kommer in tidigare eller går senare från arbetet. Att arbeta så under en längre tid gör att många utvecklar en stressrelaterad ohälsa och eventuell efterföljande sjukskrivning. Vissa socialsekreterare väljer att säga upp sig när de inser att jobbet kostar för mycket för den egna hälsan.
Wanja Astvik. Foto: Camilla Wessman
Och hur blir det för den som stannar?
– Ett alternativ är att sänka sin ambitionsnivå, att inte göra det som man förväntas göra enligt lagar och riktlinjer. Det har gjorts många undersökningar som visar att en stor andel av personalen inom socialtjänsten upplever att man inte kan uppfylla lagkraven och får tumma på kvaliteten eftersom man inte har tillräckliga resurser.
En annan konsekvens av obalansen är att socialtjänsten och äldreomsorgen har svårt att både behålla och rekrytera personal.
– Det är och har varit ohållbart på sina håll, något som nu riskerar att förvärras om man skär ner ännu mer. Det enda sättet att vända den utvecklingen är att erbjuda goda arbetsvillkor där personalen får möjlighet att göra ett gott arbete, säger Wanja Astvik och fortsätter:
– Det saknas en ekonomisk förståelse vad nedskärningar leder till i form av stressrelaterad ohälsa och missnöjesrelaterad personalomsättning. Det är både dyrt och ineffektivt att inte försöka skapa bättre och mer hållbara arbetsförhållanden där personalen kan och vill arbeta kvar med sin hälsa i behåll.
Tidigare erfarenheter av ekonomiska kriser, och dess konsekvenser för den sociala sektorn, väcker nu farhågor om att den sociala sektorn kan komma att drabbas hårt även den här gången.
Birgitta Jansson, doktor i ekonomisk historia och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet, konstaterar att 90-talskrisen fick stora konsekvenser för kommunernas ekonomi, mycket på grund av att arbetslösheten sköt i höjden.
– Behovet av försörjningsstöd ökade markant och man var tvungen att ta ifrån annan kommunal service.
Birgitta Jansson. Foto: Gunnar Jönsson
Det mönstret tror Birgitta Jansson kommer att upprepa sig, och att det sannolikt även kommer att drabba det förebyggande arbetet. Den farhågan delas av många kommuner som i Socionomens budgetenkät uttrycker oro över att behöva dra ner på just förebyggande insatser. Dessutom kan kommunerna tvingas ta till fler åtgärder som liknar dem under 90-talet.
– Då plockade kommuner hem ungdomar från dyrare placeringslösningar, och placerade dem i stället i kommunen – i placeringar som inte var ultimata för ungdomen. En annan risk är att kommuner tar till social dumpning, eller motiverar en minskad samhällsservice med att civilsamhället tar ett större ansvar.
