Socionomen Emma skriver poesi inspirerat av klientmöten: ”De förtjänar att finnas i dikter”

Att Emma Eriksson Olsson satsar på poesi och inte på prosa, beror delvis på att hon gillar att skriva koncentrerat, men har också en rent praktisk förklaring.

– Jag började med att skriva dikter på mobilappen anteckningar i mörkret när jag nattade mina barn. Jag hade nog inte tid att skriva en roman.

Hon har ingen formell skrivarutbildning, men får stöd och feedback från skrivarvänner, vilket betyder väldigt mycket för henne. Förebilder är svenska poeter som Kristina Lugn och Thomas Tidholm.

– De skriver ärligt och nära, inte så högtravande.

Emma Eriksson Olsson tror inte att det inte är helt ovanligt att vara socionom och skriva böcker.

– Många socionomer skriver ju utredningar om människor. Vi har en blick och en analys av människor. Vi möter klienter på ett professionellt, men också existentiellt plan. Det gör något med oss. Trots att vi har en massa lagstiftning och rutinlistor att förhålla oss till så är vi också bara människor som möts. Jag tänker att det skapar en rik kista att ösa ur när vi ska skriva.

Hon är också väldigt noga med att avidentifiera allt som berör klienter i sina dikter.

– Personerna ska aldrig känna igen sig själva. Jag har tillfört lagom mycket fiktion och flyttat runt dem geografiskt. Det mesta är också långt bak i tiden.