Emma Sjökvist arbetar som familjebehandlare inom socialtjänsten i Örnsköldsvik. I våras kom hon i kontakt med en kvinna som blivit beviljad samtal kopplat till sitt föräldraskap. Hon hade lyckats ta sig ur ett förhållande präglat av våld och kämpade nu med att bygga upp relationen till sina barn.
– Hon hade levt med våld i nära relation i 26 år och famlade i sin mammaroll, särskilt i relation till sitt yngsta barn, en 13-årig pojke. Dialogen mellan mamman och barnen var i princip obefintlig, de kunde inte prata om vad de varit med om. Hon var i akut behov av stöd.
Genom strukturerade samtal och vägledande samspel, en metod där man håller sig till olika teman, började destruktiva mönster synliggöras, berättar Emma Sjökvist.
– Det kom fram att den trettonårige sonen hade en form av traumautlöst ätstörning, han var antisocial och låg efter i skolan. Mamman kunde se hur det gick utför men hon hade inget sätt att närma sig honom utan att han stötte bort henne. Hon kunde inte sätta gränser då hon kände sådan enorm skuld och skam över vad hon tyckte att hon utsatt barnen för genom pappans våld.
Under mötena pratade de om vikten av gränssättning för att inte föra vidare destruktiva beteenden till vuxen ålder, tränade på aktivt lyssnande, hur man är emotionellt närvarande, hur man för en nära dialog och visar att man tycker om någon. Efter varje träff fick mamman olika uppgifter att göra hemma.
– När hon väl förstod vad hon behövde göra gick hon hem och omvandlade allt vi pratat om till aktiva handlingar. Hon var så bestämd på att skapa förändring. Det resulterade i att sonen började öppna upp sig, vilket startade en positiv spiral.
Sonen fick en sundare relation till mat, han började umgås med kompisar igen och skolan gick bättre. Men framför allt lärde sig familjen kommunicera med varandra.
– För första gången kunde de prata om vad de levt med i alla år. Döttrarna delade sina upplevelser och sonen kunde känna att han inte var ensam i det svåra. De här samtalen fick i gång hela familjen. Allt det här hände på kort tid, jag träffade henne bara i ett halvår. Det visar att stora och omfattande förändringar, som blir beständiga, inte alltid behöver ta lång tid att genomföra.
Vad tar du med dig från dessa möten?
– Den fantastiska resa som den här kvinnan gjort. Första gången jag träffade henne krympte hon bokstavligen ihop när hon pratade om sin mammaroll. Hon hade noll självkänsla i relation till sitt föräldraskap. Efter det sista samtalet var hon som en helt annan människa: trygg, stolt och med en enorm pondus.
Hur ser du på din roll som familjebehandlare?
– Jag tänker på hur behandlarrollen sparar kommunen och samhället i stort mycket pengar och resurser genom att få till sådana här positiva förändringar genom samtal. Tänk vad som kunnat hända om vi inte fångat upp den här familjen och framför allt pojken i tid? Det hade kunnat handla om allt från HVB-hem till kriminalitet. Familjebehandlare gör ett komplext arbete, ändå värdesätts vi inte. Vi hamnar ofta i skymundan av socialsekreterarna som har myndighetsutövning. Men vårt jobb är minst lika viktigt.
