Socialsekreteraren Gunilla polisanmäldes och fick släppa allt: ”Ovissheten var hemsk”

Som om situationen inte var påfrestande nog pågick samtidigt en omfattande mediebevakning. Hon kunde läsa, se och höra allt som rapporterades – men naturligtvis inte svara, återigen grund av sekretessen.

– Det var oerhört frustrerande att ta del av den här ensidiga och onyanserade bilden, som fick stå oemotsagt. Att inte kunna förklara varför man har gjort vissa bedömningar är svårt. Jag förstår att gemene man kan reagera starkt mot socialtjänsten när man bara få se en sida av saken.

Om hon inte kunde tala om det som hänt i detalj, fick hon desto mer tid till att fundera över hela processen.

Hon tycker nu i efterhand att kommunen skötte situationen relativt bra. Hennes verksamhetschef hörde av sig en gång i veckan för att se hur hon mådde, och hon blev erbjuden stöd och samtal från företagshälsovården. Den fackliga representanten var mycket engagerad och kollegor stöttade.

Men det var samtidigt uppenbart att det helt saknades rutiner för händelser av det här slaget. Kommunen var osäker.

– När jag fick gå på dagen var det mycket: ”vi känner efter”, och ”hur tycker du att vi ska göra?” Det fanns ingen utarbetad plan. Och jag tror inte att det är så många kommuner som har en utarbetad plan för hur de ska hjälpa sina socialsekreterare ifall de blir anmälda för tjänstefel.

LÄS OCKSÅ >>> Hot och ekonomi hindrar socialsekreterare att arbeta förebyggande

När Gunilla tänker tillbaka på sitt liv är tjänstefel ingenting man någonsin talat om. På socionomutbildningen nämndes det bara i förbifarten, och på arbetsplatserna har det varit knäpptyst.

– Jag visste ju att det kunde ske, men jag trodde aldrig att skulle bli så här. Och det förvånade mig att det fanns så liten kunskap om det, hos alla.

Det oroar henne, säger hon. Som socialsekreterare har man till uppgift att göra bedömningar och ta beslut inom ramen för socialtjänstlagen. Men lagen är inte alltid så lätt att tolka, poängterar hon, eftersom det handlar om bedömningar av människor, och varje bedömning är unik.

– Vi är en yrkeskår som har dåligt med arbetslivserfarenhet. Det blir allt fler yngre och nyexade personer som kommer ut i socialtjänsten. Vad händer om du är oerfaren och jobbar med tuffa ärenden, med människor i mycket svåra situationer, och du inte vågar ta de svåra besluten, av rädsla för att göra fel, bli hotad, anmäld?

Ja, vad kan hända?

– Om en socialsekreterare tar beslut som kanske är känslomässigt betingade, snarare än objektiva utifrån vad som är det bästa för barnen och ungdomarna, kan det faktiskt leda till att klienterna inte får sina behov tillgodosedda, och att de far illa.

Vad som verkligen är barnets bästa är dock inte alltid så lätt att avgöra, medger hon. Som socialsekreterare försöker man göra vad som är rätt och gott utifrån den information man har tillgång till vid tillfället. Den kan dock förändras, och nya uppgifter dyka upp.

– Man måste dessutom förhålla sig till lagar, regler, samtycke, nämnden och domstolars beslut, och ibland går man inte bara emot klienternas vilja – utan även sina ena känslor.

Så vad ska man tänka på för att förebygga risken för att begå tjänstefel, samtidigt som man inte backar undan för de svåra besluten?

Gunilla rekommenderar att man involverar fler personer i bedömningarna. Det är extra bra om dessa kommer från olika delar av socialtjänsten. Gruppen kan till exempel bestå av en socialsekreterare, en chef och någon från öppenvården. På det sättet får man flera perspektiv på svåra frågor.

Och så ska man vara noggrann med att journalföra allting som sägs, poängterar hon, och vilka som är iblandade.

– ”I samråd med den, den och den, har vi kommit överens om att vi ska göra på det här sättet, utifrån det här…” Så att det inte bara står att ”Gunilla gör den här bedömningen, utifrån det här…”

På en organisatorisk nivå skulle Gunilla vilja se ett öppnare samtalsklimat kring tjänstefel. Att prata om vad det kan innebära, vad det finns för olika sorters tjänstefel, och hur man ska hantera dem, är ett sätt att komma till rätta med den osäkerhet som omger ämnet.

LÄS OCKSÅ >>> Konflikten mellan ärende och människa

För att medarbetare ska våga göra de svåra bedömningarna krävs dessutom en organisation som verkligen står bakom dem, säger hon.

– Det är ju så att jag blir misstänkt som Gunilla, privatperson, fast det är jag i min yrkesroll som misstänks för att ha gjort fel. Därför menar jag att det behövs uppbackning även där man inte är socialsekreterare, utan privatperson.

Förundersökningen mot Gunilla lades ned, och efter att ha varit borta från arbetet i sex månader återgick hon i tjänst. Nu är hon på nytt förste socialsekreterare.

– Jag ha blivit mer ödmjuk inför komplexiteten i yrket, och insett vikten av att socialarbetare pratar med varandra och får styrka av varandra. Jag skulle inte vilja arbeta med något annat trots det som hänt.

Varför blev du socialsekreterare från första början?

– Därför att det är världens bästa jobb! Du får möta människor i de allra svåraste situationerna i livet, men du får också vara en del i en förändring. Personer som har det jättetufft nu kan bli en fungerande familj, och en ungdom som mår väldigt dåligt kan bli bättre, få hjälp att klara skolan och sedan få ett jättebra liv. Det är otroligt hedrande och fantastiskt att få vara med om det.

Mot bakgrund av det som du har talat om – kan du uppleva att de negativa sidorna av jobbet väger tyngre än de positiva?

– Nej. Vi måste påminna oss själva om vad vi faktiskt gör på socialtjänsten – att vi ska vara med människor under en kortare tid i deras liv för att se till att de får så bra förutsättningar som möjligt, och sedan tacka för oss. Men visst finns det stora och svåra hinder i arbetet, bland annat sådana som jag har upplevt, och de måste vi tala om.

Gunilla har valt att inte ha med sitt efternamn i artikeln och redaktionen har med hänsyn till sekretessen valt att inte precisera vilken ort hon arbetat på.

VILL DU PRENUMERERA? >>> Här finner du all information