Magdalena el-Sayed: ”Det vi gör är skitviktigt”

Socialsekreteraren Magdalena el-Sayed har i nästan två decennier jobbat med kriminella ungdomar i Stockholms förorter. Hennes bild av våldsutvecklingen är inte ljusare än den som medierapporteringen gjort oss vana vid. Okej, det slarvas ibland i debatten när man talar om tioåringar som springer ärenden åt äldre kriminella – det är i alla fall ingenting som hon har stött på – men visst kryper problemen ner i åldrarna.

Mer poliser och hårdare straff, skriker opinionen och trendkänsliga politiker. Stärkt socialtjänst och närmare samarbete, vädjar polisen själv.

Senast i dag (29 mars, reds. anmärkning) gick rikspolischefen Anders Thornberg ut och berättade att tre unga om dagen ansluter till kriminella nätverk. ”Så länge vi inte stoppar rekryteringen (…) så kommer detta fortsätta väldigt länge”, sade han i DN. ”Vi måste använda hela samhällets krafter.” Magdalena el-Sayed är inne på samma linje. Och det är inte bara polisen som behöver socialtjänstens hjälp – det omvända förhållandet gäller också.

– Vi på Socialtjänsten har jättemycket insatser att erbjuda. Resurser finns, det gäller bara för oss att få reda på vilka individer det handlar om, och det kan polisen hjälpa oss med.

I dag möter Magdalena el-Sayed Socionomen digitalt, eftersom hon är hemma med sjukt barn. Men annars sitter hon oftast på polisstationen i Rinkeby. Där jobbar polisen och socialtjänsten ihop för att hjälpa ungdomar i Järvaområdet som riskerar att utveckla kriminalitet. När satsningen inleddes 2020 var man först ut i Stockholm med modellen.

– Det är ett jättespännande och utmanande arbete som i dag, två år senare, verkligen har burit frukt. Vi har nu hittat metoder att samarbeta på som vi inte hade tidigare, berättar hon.

Framför allt är det kommunikationen som förbättrats. Hon arbetar nära två samverkanspoliser, med vilka hon snabbt kan byta information. Andra socialsekreterare kan också kontakta henne med frågor om ungdomar som de utreder: Ser polisen dem ute på stan? I vilket umgänge? På motsvarande sätt kan polisen få uppgifter från socialtjänsten.

Förutom en effektivare arbetsgång har samarbetet också lett till en ökad förståelse institutionerna emellan, berättar Magdalena El-Sayed. Hon, som i många år jobbat nära polisen, vet att de två inte alltid talar samma språk. Ibland har hon känt att de befinner sig på olika platser.

– Som polisman blir man kanske mer upprörd på ungdomarna: ”Hur kan de göra så här, vi måste skydda potentiella brottsoffer”. Vi tänker också så, men även: ”Vad beror det på att de begår de här brotten, och hur ska vi se till att de inte fortsätter? Och hur kan vi hjälpa deras familjer?” Vi har en vårdlagstiftning att ta hänsyn till.

De här skillnaderna har tidigare varit lite svåra att prata om, säger hon. Inte längre. Polisen har lärt sig saker av socialsekreterarna, som att det kanske inte alltid är den mest gynnsamma lösningen att omhänderta alla ungdomar som begår brott.

– Att låsa in dem på paragraf 12-hem är ingen bra metod, det vet vi, även om det kan vara nödvändigt för att bryta ett eskalerande missbruk eller kriminalitet. Vill vi se en förändring måste vi jobba med de beteenden som inte fungerar.

Har Magdalena el-Sayed lärt sig något om polisen?

– Ja, att de har väldigt bra kunskap och koll på de individer som rör sig i området, särskilt vad gäller ungdomar. Det är också väldigt kompetenta personer, med hjärtat på rätta stället.

Den vårdande dimensionen av arbetet var central när Magdalena el-Sayed valde yrke. Hon hade först tänkt att bli läkare. Ett annat spår var juridiken. Som tonåring hade hon storögt följt den amerikanska serien Lagens änglar, och inspirerats av advokaterna som skyddade svaga individer i samhället utkant.

– Det slutade med att jag blev socionom, vilket är lite mittemellan: inte advokat – men man kan jobba med att hjälpa utsatta människor; inte läkare – men man har ändå ett omvårdande fokus.

I motsats till många av sina kursare, som ville arbeta behandlande, hade hon hela tiden siktet inställt på socialtjänsten.

– Jag tyckte att socialtjänsten var liksom mer hands on, med frågor om allt från bostäder, ekonomi, kläder, mat, till våld i familjen och psykisk ohälsa – hela spektrat. Det är där man kan göra någonting.

Och visst har hon fått chans att göra saker. Inte minst inom ramen för det som kallas sociala insatsgrupper.

Magdalena el-Sayed blev en del av satsningen redan när den först inleddes i Stockholm 2012, och hon jobbar fortfarande i sociala insatsgrupper, nu för stadsdelen Rinkeby–Kista.

I grupperna samarbetar socialsekreterare med polis och skola för att hjälpa ungdomar bort från kriminalitet. Aktörerna ses tillsammans med ungdomen själv och föräldrarna för möten en gång i månaden. Målgruppen är mellan 13 och 18 år.

– Inför det första mötet identifierar gruppen tillsammans de huvudsakliga problemen, och betar under de följande månadsvisa träffarna av punkt efter punkt. Ibland på ett mycket handgripligt sätt: Hur kan mamma och pappa hjälpa sitt barn att komma upp på morgonen? Kanske ringa? Nähä, telefonen är urladdad – det behövs en ny laddare.

Tillsammans fungerar de som ett osynligt koppel, säger Magdalena el-Sayed, som hela tiden försöker att hålla ungdomarna tajta och med polisens hjälp ringa in dem.