”Det är klart att jag kan bli personligt berörd”

Sedan IVO:s granskning av vården på äldreboendena, som nyligen resulterade i stark kritik mot landets regioner, har också Sofia Wallström hamnat i det mediala rampljuset. Så hur upplever hon det, efter nästan trettio år i statens lite undanskymda tjänst?

– Även om det kan få effekter på mig personligen så kopplar jag det mer till den funktion jag har, det ämbete jag har på IVO. Det kan mötas med intresse, det kan mötas med frågor.

Intresse och frågor, alltså. Frågorna har inte saknats. Just den här dagen rapporterar medierna om kritik mot IVO från elva regioner. Man tycker att myndighetens rapport är orättvis och onyanserad, och att den drar generaliserande slutsatser utifrån ett begränsat urval av journaler och intervjuer.

Avfärdar kritiken

Sofia Wallström avfärdar kritiken: Visst, den specifika journalgranskningen är gjord utifrån ett begränsat urval, men totalt är underlaget till IVO:s rapport väldig stort, säger hon. Det rör sig om 350 intervjuer, som täcker alla äldreboende.

– Resultatet är tydligt. Lägstanivån får inte vara hur låg som helst, ens i en pandemi.

Sofia Wallström konstaterar att IVO inte riktat några beslut till enskilda yrkesgrupper eller enskilda individer i den här frågan. Vad gäller till exempel kommunens biståndshandläggare och deras ansvar för missförhållandena, svarar hon därför bara att kritiken riktar sig mot den övergripande nivån i regionerna. Däremot säger hon att det generellt finns ”en kraftig corona-effekt” i de verksamhetsområden där socionomer arbetar, och det gäller inte minst socialtjänsten.

– Vi har en massiv ökning av antalet beslut som inte har kunnat verkställas. Det vill säga: du har fått rätt till en insats, så du har fått ett beslut på det, en plats på ett boende eller på daglig verksamhet eller någon annan typ av hjälp som du behöver, men insatsen genomförs inte.

Vad får det för konsekvenser? 

– Vi kan komma att få se olika typer av missförhållanden, i alla ålderskategorier och i grupper med olika typer av behov. Det kan handla om missbruk, våld i nära relationer, men också ökad psykisk ohälsa.

Vid ett tillfälle, innan Sofia Wallström ännu har kommit, bryts lugnet och tystnaden här inne på myndigheten. Det är en äldre man som kommer in och talar upprört med de två personerna i receptionen.

Han behöver hjälp med något, men det är länge oklart vad. ”Handläggare är icke människor!” fräser han, och det fortsätter med ”… katastrof efter katastrof …” och ”… jag har försökt alla demokratiska medel …”. Han vill att man från myndigheten ska ringa upp handläggarna.

Receptionisterna svarar artigt.

– Vi är inga poliser, det är inte så att vi bara ringer upp dem och säger att så här kan ni inte göra. Vi kan utreda, men inte bara ringa upp.

20 000 digitala tips

Sofia Wallström berättar att det är många som kontaktar IVO med klagomål och anmälningar nu, men också med tips. Vid sidan av de vanliga kanalerna har man under pandemin upprättat en digital tipsfunktion. Där kan den som sett något illavarslande höra av sig, också anonymt. Det har redan strömmat in 20 000 tips.

Tipsfunktionen är ett exempel på hur pandemin tvingat IVO att arbeta på nya sätt. Ett annat exempel är att man, av smittskäl, dragit ned rejält på platsbesöken.

Kan inte det här leda till en ”inspektionsskuld”, motsvarande den ”vårdskuld” som man talar om i sjukvården? 

– Det är en jätteintressant fråga, en som vi funderar en hel del på. Men jag skulle snarare beskriva det så att vi behöver göra en riskbaserad prioritering. Det betyder att vi åker på de främsta problemen, och kanske lämnar de lite mindre allvarliga problemen åt sidan, eller skjuter på dem.

Granskning sätter IVO i fokus

Förutom coronapandemin finns det en annan samhällsdebatt som just nu sätter IVO i blixtbelysning. Det handlar om HVB-hemmen. SVT:s granskning nyligen visade att våld och kränkningar förekommer på 27 av 50 granskade hem, och frihetsbegränsningar på 26 av dem.

– En förklaring är att det saknas kompetens när det gäller kunskap och förståelse för hur regleringen ser ut och det ansvar man har när man bedriver den här typen av verksamhet.

Vad den här inkompetensen beror på vet inte Sofia Wallström.

– Jag kan bara konstatera att kommunerna kämpar med bemanningen.

Får barnen på HVB-hemmen tillräckligt med stöd från Socialtjänsten? 

– Så här: Många verksamheter fungerar väldigt bra. Men det räcker inte. Ett fall är ett fall för mycket om man inte får det stöd och den hjälp man behöver.

Mot 22 av hemmen som SVT granskat har IVO återkommande riktat kritik. Trots det fortsätter alltså problemen. Så varför stänger inte IVO helt enkelt igen dem?

Sofia Wallström svarar att IVO alltid börjar med dialog, och att en succesiv utveckling av hårdare verktyg sedan följer. Men i samma andetag konstaterar hon att det inte räcker som förklaring – myndigheten måste göra mer och vara snabbare.

– Vi behöver vara mer systematiska i att väga in dem som bor boendena, deras perspektiv, deras upplevelser av verksamheten. Det här är någonting som vi har ett väldigt stort fokus på nu, inom flera områden, och något som jag ser också som en viktig sak för IVO att komma längre i.

Varför har ni inte varit tillräckligt bra på att lyssna till de boende tidigare? 

– Jag kan egentligen bara överblicka den tid som jag har varit på IVO, och jag skulle se det som en utvecklingsprocess där tillkortakommanden i vårt sätt att arbeta har kommit fram allt tydligare, och då sätter det krav på oss att vidta åtgärder.

Tillsynsarbetet växlas upp

För att förbättra situationen framåt växlar IVO nu upp tillsynsarbetet. Samtidigt utvecklar man nya metoder för att bättre följa upp myndighetens beslut. Pandemin har skyndat på digitaliseringen av IVO.

Enligt Sofia Wallström är systematisk dataanalys en förutsättning för att kunna hantera det enorma uppdrag som myndigheten har och, framför allt, att få överblick över den totala bilden. De stora riskerna och bristerna i vården, omsorgen och socialtjänsten ligger nämligen inte i enskildheter, utan i själva systemen, menar Sofia Wallström. Hon talar om ”organisatoriska mellanrum” och ”stuprörsproblematik”.

– Som brukare eller patient ramlar du mellan stolarna, får vänta onödigt länge på vård och insatser. Ingen samordnar åt dig, du kanske får samordna själv. Du får liksom se till att hela vårdkedjan eller omsorgssystemet hänger ihop. Det här kan man inte lasta en enskild person eller enhet för, det är snarare en fråga om hur alla enheterna fungerar tillsammans.

Varför har det blivit så här då? Sofia Wallström nämner några olika förklaringar. Tilltagande teknisk och medicinsk komplexitet. Valfrihetsreformer med ökat antal aktörer som följd.

– Men det handlar också om något annat, om perspektiv, attityder – sätter man personen i centrum, eller har man fokus på sin egen verksamhet? Där är lagstiftningen tydlig: det är patienten eller brukaren som ska vara i centrum, men det är inte alltid vi ser att det är på det viset.

Här har vi det igen: brukarperspektivet. Personliga frågor glider Sofia Wallström undan, för att på något sätt ännu en gång landa i detta brukarperspektiv. Men kanske är det samtidigt just här som man till sist hittar någonting av privatpersonen Sofia Wallström bakom den erfarne byråkraten.

Skarpt uttalande

Efter den omtalade presskonferensen om coronavården inom äldreomsorgen sent i november konstaterade politiska kommentatorer att det inte gick att undgå skärpan i hennes röst, och att uttalandet om att situationen var ”oacceptabel” var ovanligt hårt för att vara myndighetssvenska.

– Det är klart att jag kan bli personligt berörd i mitt arbete, jag är inte mer än människa, säger hon.

Sofia Wallström konstaterar att IVO inte riktat några beslut till enskilda yrkesgrupper eller enskilda individer i den här frågan. Vad gäller till exempel kommunens biståndshandläggare och deras ansvar för missförhållandena, svarar hon därför bara att kritiken riktar sig mot den övergripande nivån i regionerna. Däremot säger hon att det generellt finns ”en kraftig corona-effekt” i de verksamhetsområden där socionomer arbetar, och det gäller inte minst socialtjänsten.

– Vi har en massiv ökning av antalet beslut som inte har kunnat verkställas. Det vill säga: du har fått rätt till en insats, så du har fått ett beslut på det, en plats på ett boende eller på daglig verksamhet eller någon annan typ av hjälp som du behöver, men insatsen genomförs inte.

Vad får det för konsekvenser? 

– Vi kan komma att få se olika typer av missförhållanden, i alla ålderskategorier och i grupper med olika typer av behov. Det kan handla om missbruk, våld i nära relationer, men också ökad psykisk ohälsa.

Vid ett tillfälle, innan Sofia Wallström ännu har kommit, bryts lugnet och tystnaden här inne på myndigheten. Det är en äldre man som kommer in och talar upprört med de två personerna i receptionen.

Han behöver hjälp med något, men det är länge oklart vad. ”Handläggare är icke människor!” fräser han, och det fortsätter med ”… katastrof efter katastrof …” och ”… jag har försökt alla demokratiska medel …”. Han vill att man från myndigheten ska ringa upp handläggarna.

Receptionisterna svarar artigt.

– Vi är inga poliser, det är inte så att vi bara ringer upp dem och säger att så här kan ni inte göra. Vi kan utreda, men inte bara ringa upp.

20 000 digitala tips

Sofia Wallström berättar att det är många som kontaktar IVO med klagomål och anmälningar nu, men också med tips. Vid sidan av de vanliga kanalerna har man under pandemin upprättat en digital tipsfunktion. Där kan den som sett något illavarslande höra av sig, också anonymt. Det har redan strömmat in 20 000 tips.

Tipsfunktionen är ett exempel på hur pandemin tvingat IVO att arbeta på nya sätt. Ett annat exempel är att man, av smittskäl, dragit ned rejält på platsbesöken.

Kan inte det här leda till en ”inspektionsskuld”, motsvarande den ”vårdskuld” som man talar om i sjukvården? 

– Det är en jätteintressant fråga, en som vi funderar en hel del på. Men jag skulle snarare beskriva det så att vi behöver göra en riskbaserad prioritering. Det betyder att vi åker på de främsta problemen, och kanske lämnar de lite mindre allvarliga problemen åt sidan, eller skjuter på dem.

Granskning sätter IVO i fokus

Förutom coronapandemin finns det en annan samhällsdebatt som just nu sätter IVO i blixtbelysning. Det handlar om HVB-hemmen. SVT:s granskning nyligen visade att våld och kränkningar förekommer på 27 av 50 granskade hem, och frihetsbegränsningar på 26 av dem.

– En förklaring är att det saknas kompetens när det gäller kunskap och förståelse för hur regleringen ser ut och det ansvar man har när man bedriver den här typen av verksamhet.

Vad den här inkompetensen beror på vet inte Sofia Wallström.

– Jag kan bara konstatera att kommunerna kämpar med bemanningen.

Får barnen på HVB-hemmen tillräckligt med stöd från Socialtjänsten? 

– Så här: Många verksamheter fungerar väldigt bra. Men det räcker inte. Ett fall är ett fall för mycket om man inte får det stöd och den hjälp man behöver.

Mot 22 av hemmen som SVT granskat har IVO återkommande riktat kritik. Trots det fortsätter alltså problemen. Så varför stänger inte IVO helt enkelt igen dem?

Sofia Wallström svarar att IVO alltid börjar med dialog, och att en succesiv utveckling av hårdare verktyg sedan följer. Men i samma andetag konstaterar hon att det inte räcker som förklaring – myndigheten måste göra mer och vara snabbare.

– Vi behöver vara mer systematiska i att väga in dem som bor på boendena, deras perspektiv, deras upplevelser av verksamheten. Det här är någonting som vi har ett väldigt stort fokus på nu, inom flera områden, och något som jag ser också som en viktig sak för IVO att komma längre i.

Varför har ni inte varit tillräckligt bra på att lyssna till de boende tidigare? 

– Jag kan egentligen bara överblicka den tid som jag har varit på IVO, och jag skulle se det som en utvecklingsprocess där tillkortakommanden i vårt sätt att arbeta har kommit fram allt tydligare, och då sätter det krav på oss att vidta åtgärder.

Tillsynsarbetet växlas upp

För att förbättra situationen framåt växlar IVO nu upp tillsynsarbetet. Samtidigt utvecklar man nya metoder för att bättre följa upp myndighetens beslut. Pandemin har skyndat på digitaliseringen av IVO.

Enligt Sofia Wallström är systematisk dataanalys en förutsättning för att kunna hantera det enorma uppdrag som myndigheten har och, framför allt, att få överblick över den totala bilden. De stora riskerna och bristerna i vården, omsorgen och socialtjänsten ligger nämligen inte i enskildheter, utan i själva systemen, menar Sofia Wallström. Hon talar om ”organisatoriska mellanrum” och ”stuprörsproblematik”.

– Som brukare eller patient ramlar du mellan stolarna, får vänta onödigt länge på vård och insatser. Ingen samordnar åt dig, du kanske får samordna själv. Du får liksom se till att hela vårdkedjan eller omsorgssystemet hänger ihop. Det här kan man inte lasta en enskild person eller enhet för, det är snarare en fråga om hur alla enheterna fungerar tillsammans.

Varför har det blivit så här då? Sofia Wallström nämner några olika förklaringar. Tilltagande teknisk och medicinsk komplexitet. Valfrihetsreformer med ökat antal aktörer som följd.

– Men det handlar också om något annat, om perspektiv, attityder – sätter man personen i centrum, eller har man fokus på sin egen verksamhet? Där är lagstiftningen tydlig: det är patienten eller brukaren som ska vara i centrum, men det är inte alltid vi ser att det är på det viset.

Här har vi det igen: brukarperspektivet. Personliga frågor glider Sofia Wallström undan, för att på något sätt ännu en gång landa i detta brukarperspektiv. Men kanske är det samtidigt just här som man till sist hittar någonting av privatpersonen Sofia Wallström bakom den erfarne byråkraten.

Efter den omtalade presskonferensen om coronavården inom äldreomsorgen sent i november konstaterade politiska kommentatorer att det inte gick att undgå skärpan i hennes röst, och att uttalandet om att situationen var ”oacceptabel” var ovanligt hårt för att vara myndighetssvenska.

– Det är klart att jag kan bli personligt berörd i mitt arbete, jag är inte mer än människa, säger hon.