Han vill reformera socialtjänsten: ”Socionomer måste ut på gatorna”

Med lång erfarenhet av att jobba med barn och unga i riskzon och avhopparverksamhet arbetar han idag med att motivera ungdomar i Angered att förändra sitt riskbeteende.

– Det är de här frågorna som jag är bäst på och kan mest om, men som också ligger mig närmast om hjärtat.

Han berättar om ett område präglat av låg socioekonomisk standard, arbetslöshet, fattigdom, otrygghet och låga skolresultat. Något som påverkar framtidstron för de unga som växer upp i området. Efter 20 år i Angered vet han att de allra flesta som bor i området är helt vanliga människor som tar hand om sina barn och åker till jobbet varje dag.

– De följer ”samhällskontraktet” som politikerna kallar det. Men många upplever, med all rätt, att de inte riktigt är en del av samhället för att de sitter här i någon enklav utanför Göteborg som har ett rykte om sig att vara farligt. De som bor här ska man akta sig för. Det formar självklart ens självbild. Många unga växer upp med en ilska gentemot samhället som göder ett skuggsamhälle.

Du möter det här varje dag – blir du aldrig uppgiven?

– Jo, det är väl grundkänslan. Sedan får man ju lära sig att hela tiden vara nöjd med det lilla, att göra skillnad där man kan och att få medarbetare att faktiskt känna att de gör nytta. Sedan är det tyvärr så att vi misslyckas oftare än vi lyckas. Men det beror också på hur långa tidsperspektiv man har. Om jag tänker att vår enhet ska lösa alla de här problemen får jag börja käka antidepressiva.

Andreas Wetterberg är djupt kritisk till socialtjänstens arbetssätt och organisation. Styrsystem som slukar tid, administration som fjättrar personalen vid skrivbordet. Så växer avståndet mellan medborgarna och socialtjänsten, menar han.

– Det har blivit en förskjutning. Jag säger inte att det gamla sättet var perfekt, dokumentationen var till exempel ofta bristfällig och vi jobbade lite gränslöst. Intentionen att skapa en mer enhetlig struktur och förenkla utredningsprocessen var god. Men det som kom från ett rimligt behov har växt till något abnormt. Vi har tappat tilliten till medarbetarnas förmåga och byggt upp ett kontrollsystem med massa nya yrkesroller och funktioner bara för att ta hand om alla papper, säger han och fortsätter:

– Som enhetschef lägger jag orimligt mycket tid på att skriva verksamhetsuppföljningar, lägesbilder, återrapporteringar och liknande. Jag är för feg, men har i flera år haft lust att börja skriva in kakrecept bara för att se om någon verkligen läser. För det är verkligen att elda för kråkorna. Det påverkar ingenting.

För att – på riktigt – ställa om till en ny socialtjänstlag där tillgänglighet och förebyggande arbete står i fokus tror Andreas Wetterberg att hela systemet måste göras om från grunden. Till att börja med måste resurserna omfördelas.

– Banta byråkratin och lägg krutet på dem som jobbar direkt med invånarna. I en drömvärld skulle man ta bort alla tjänster och göra en grundlig områdesanalys. Intervjua boende och erfaren personal i området, ta in forskning och få en verklig bild över behoven. Och sedan resurssätta efter det. Jag har en känsla av att många tjänster skulle bli över, inte minst cheferna.

Kasta sten i glashus? Kanske, men för Andreas Wetterberg är det inte ett självuppfyllande ändamål att vara chef.

– Att jag blev chef en gång i tiden var ju inte för att jag hade en önskan om att bestämma över andra människor. Det var ju för att få möjlighet att bygga en verksamhet som jag tror ändå kan göra lite skillnad. Det var egentligen enda anledningen.

Precis som den nya socialtjänstlagen föreskriver är Andreas Wetterberg övertygad om att socialt arbete måste tillbaka på fältet och bli mer tillgängligt för att möta invånarnas behov.

– Om jag ska raljera litegrann: innan man behöver hjälp av socialtjänsten är det bra om man har läst till socionom och jobbat som socialsekreterare i några år. Så att man vet vilket stöd man kan ansöka om. Säg att du behöver hjälp som förälder i ditt föräldraskap, men det finns också ett missbruksproblem och du är i behov av ekonomiskt stöd. Det är tre olika verksamheter, tre olika öppettider och tre olika regelverk du behöver förhålla dig till. Och de samverkar inte. Detta är nog det som gjort mig mest frustrerad genom åren.

Tror du att den nya socialtjänstlagen kan få den effekt som det är tänkt?

– Jag har haft jättestora förhoppningar, men nu är jag lite orolig kring hur lagen är skriven och att det är upp till varje kommun att bestämma. Det kommer bli otroliga skillnader i landet. Dessutom har man direkt fastnat i byråkrati – vad ska vi dokumentera? Hur mycket? Vad kan vi ge utan biståndsbeslut? Min oro är att man startar någon liten enhet man kallar första linjen och så har man löst lagkravet. Fast man har inte förändrat någonting i grunden.

Andreas Wetterberg menar att problemet är att socialtjänsten aldrig tar bort något, utan bara adderar nytt. Det är fel väg att gå om man vill skapa riktig förändring, säger han. Och när regeringens repressiva politik kommer på tal, med bidragstak, barnfängelser, kvalificering till välfärden och försörjningsstöd som stramas åt drar något mörkt över hans ansikte. En politik som sätter käppar i hjulet både för nya socialtjänstlagen och hans egen verksamhet, säger han.

– Vi jobbar ju med människor som väldigt tydligt inte är önskade i samhället. Och vi företräder ju samhället. Så det är klart att vårt förtroendekapital blir ännu mindre. Samtidigt ska vi anpassa oss efter en politik som väldigt få av oss som jobbar inom socialtjänsten tror på, det är väldigt frustrerande eftersom vi vet att det är kontraproduktivt. Det finns ingen forskning som tyder på att ökad kontroll och hårdare straff ger någon effekt.

Han tar också upp den föreslagna lagen om mellantvång, som innebär att socialtjänsten ska kunna utfärda vite om föräldrar säger nej till insatser. Kroppsspråket talar sitt tydliga språk: det är skit.

– ”Kom och lita på oss, vi är så främjande här. Men om du inte gör som vi säger, då blir det böter!” Det är förödande för tilliten som redan hänger på en skör tråd. I grunden handlar det ju om att vi är för dåliga på att förklara vad vi kan hjälpa till med på ett begripligt, relevant och ofarligt sätt. I stället för att bli bättre på våra jobb tar vi till böter och gör de fattigare ännu fattigare.

Vad hoppas du på framåt?

– Att socialtjänsten slutar med allt jäkla krångel och hittar tillbaka till grunduppdraget: att hjälpa människor. De allra flesta som läser till socionom vill nog inte bara göra skillnad framför en skärm måndag till fredag 8–17. Men vi börjar byråkratisera dem ganska fort. Jag hoppas på mer tillit, flexibilitet och eget ansvar. Att vi i socialtjänsten börjar stå för någonting, tänker själva och slutar vara så rädda att stämplas som aktivister. Att vi går ut på gatorna, lär känna området och människorna som bor där. Det är så förändring startar!