Framtidens sociala arbete – ett avgörande vägval

Rudi Roose befarar att ökat fokus på straff och repression påverkar det sociala arbetet. När förklaringen till människors problem landar på individnivå i stället för samhällsnivå medför det större fokus på metod och effektivitet. Han ser hur new public management har påverkat även det sociala arbetet.

– Det gör att man måste arbeta med de personer som har lättast att förändra sig för att vara effektiv. Vi kallar det för pistage-effekten. De nötter som är svårast att skala slänger vi tillbaka i skålen. Detta medför att människor som lever på marginalen riskerar att slås ut.

Den turbulenta tid vi lever i ställer frågan på sin spets, konstaterar han: När samhället och sammanhanget förändras, förändras det sociala arbetet med dem?

– Risken är att det gör socialt arbete till en mer byråkratisk, teknisk, kontrollerande och bestraffande verksamhet.

Louise Bringselius hyser också farhågor över hur de som arbetar i socialtjänsten kommer att påverkas av den politiska diskursen som råder.

– Jag är bekymrad över hur socionomernas yrke kommer att utvecklas. Jag hoppas att man har stark ryggrad och tar fasta på forskning och evidens snarare än de politiska vindar som blåser, säger hon.

– Vi måste följa lagar, men också hitta utrymme att navigera i lagstiftningen för att göra socialt arbete så mänskligt det bara går. Ofta finns utrymme, bara man hittar det.

Enligt Rudi Roose har det alltid funnits ett visst mått av motstånd inom socialt arbete. Inte minst i mer repressiva samhällen där det sociala arbetet förväntas vara en del av repressionen.

– Socialarbetarna har aldrig varit bara ”the good guys”. Det har alltid funnits en mörk sida också. Samtidigt har det alltid funnits former av motstånd.

Motstånd gör man inte nödvändigtvis genom att inte utföra sina arbetsuppgifter. Snarare genom att anta ett kritiskt förhållningssätt, genom att analysera samhällsstrukturerna, det politiska språket, socialarbetarnas roll i samhället.

– Analyserar vi vad som händer i samhället eller ser vi bara på individerna vi arbetar med? Länkar vi individens problem till sociala problem? Har vi fantasi att se hur exempelvis familjevåld, barnmisshandel, hemlöshet och så vidare hänger ihop med strukturer? Det är också en form av motstånd. Socialarbetare bör ta in strukturella problem, fokusera på samhällsproblem och inte bara landa i terapeutiska samtal med klienterna.

Att göra motstånd kan också handla om att påverka det offentliga samtalet.

– Pratar vi om fattig eller lat? Flykting eller farlig?

Den retorik Rudi Roose beskriver känns igen även här hemma i Sverige. Men Beatrice Hopstadius påpekar att den nya socialtjänstlagen faktiskt står för motsatsen och att det innebär en vändning för framtiden.

– Det har verkligen skett förändringar. Sedan den gamla lagstiftningen kom 1982 har det skett jättestora förändringar och synen på socialtjänsten har ändrats. Och de senaste hundra åren har vi gått ifrån fattigvårdslagar och barnavårdslagar – då det var mycket mer fokus på kontroll – till en helhetssyn och professionalisering av socialtjänsten. Och nu, med nya lagen, har vi tagit ytterligare ett steg.

Förändringarna som ska ge ökad tillgänglighet är viktiga, betonar hon. Inte minst för att många faktiskt är rädda för socialtjänsten.

– Det är så viktigt att inte behöva stå där med mössan i hand. Man måste vara respektfull inför att många känner någon form av underlägsenhet. Och det är tjänst vi betonar – jag är i tjänst i förhållande till dig som söker stöd.

Men det finns utmaningar, kompetensförsörjningen och finansieringen för att nämna ett par.

– Vi har finansiering till 2028, men det här måste ses i ett 15-årsperspektiv, minst, konstaterar Beatrice Hopstadius.

Och kompetensförsörjningen kräver god arbetsmiljö, stabilitet, lön och bra styrning.

Louise Bringselius var hoppfull när nya socialtjänstlagen kom, men befarar att den repressiva politik som förs gör intentionerna svåra att förverkliga.

– Jag var jätteoptimistisk när den landade, även om det var efter en orimligt lång resa. Men när den väl var på plats kom den tillsammans med ett paket av insatser som bygger på motsatt princip – på straff och kontroll. Det är en nyckelfråga att man vågar flytta fokus till det förebyggande arbetet, annars får vi aldrig stopp på inflödet av nya kriminella.

Även om Beatrice Hopstadius tycker att det är en stor framgång för regeringen att ha röstat igenom nya lagen med förebyggande arbete ser hon också en utmaning i övriga delar av politiken. En socialtjänst kan bara fungera när övriga delar av välfärdssamhället också fungerar. Och här ser hon brister i dag: En otillräcklig arbetsmarknadspolitik, bristande bostadspolitik och en skola som inte lyckas vara en plats för alla barn.

– Den stora bristen just nu för att förverkliga intentionerna är kopplingen mellan socialpolitik övriga välfärdspolitiken.

Socialtjänsten ska utgöra det yttersta skyddsnätet, poängterar hon, och kan inte kompensera när övriga delar i välfärdssystemet brister.

Rudi Roose går ett steg längre och vill inte skriva under på att förebyggande arbete per definition är bra.

– Det beror på vad du lägger i begreppet. Är det ett sätt att bidra till ökade mänskliga rättigheter och social rättvisa eller är det ett sätt att kontrollera människor i utsatta områden?

Kan det vara så att betoningen på förebyggande arbete bara är ytterligare ett sätt att friskriva övriga delar av välfärden från ansvar?

– Risken är att det förebyggande arbetet ersätter bra politik som i sig inte skapar utanförskap.

Beatrice Hopstadius ser dock hellre till alla möjligheter i det förebyggande arbetet som i dag är lagstadgat.

– Jag är hoppfull. Man måste tro att vi vill utveckla och göra saker bättre. Här finns möjligheter, det är suveränt kul och fantastiskt att förutsättningarna finns!

– Jag vill tro att det här ska bli något. Att man trycker på arbetet med förebyggande; socialtjänsten ska vara lättillgänglig och barnet ska vara i centrum, herregud, det är poesi!