I skrivande stund har utredaren Anita Linder just presenterat sina förslag om informationsplikt för myndighetsanställda. En suck av lättnad har svept fram då flera stora grupper inom välfärden föreslås undantas från lagen. Lärare, vårdpersonal, socialtjänsten och kuratorer ska till exempel slippa anmäla papperslösa.
Det är en seger för alla de yrkesgrupper, fackförbund och andra organisationer som protesterat mot förslaget. Och det är många. Att ange papperslösa rimmar illa med yrkesetiken inom flera av välfärdsyrkena och endast tre av landets 290 kommuner ställde sig bakom förslaget.
”Socialt arbete handlar om att hjälpa människor, inte skrämma människor.”, svarade socionomen och kuratorn Poya Ashna när Socionomen frågade vad han tänkte om anmälningsplikten. Det handlar om att bygga relationer och skapa tillit.
Motståndet mot lagen har varit massivt och det förslag som nu lades fram visar att protester kan löna sig. Är man tillräckligt många så går det att göra skillnad. Det är en viktig seger, men med en fadd eftersmak. Papperslösa är en av de mest sårbara grupper vi har där förtroendet för myndigheter redan är lågt.
Om rädslan för att bli angiven sprider sig kommer de att dra sig undan, längre in i utsattheten i skuggan av det övriga samhället. Deras tillit lär knappast ha stärkts av debatten som varit, eller av att vissa myndigheter faktiskt förväntas rapportera papperslösa, om utredarens förslag blir verklighet. Det gäller anställda inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.
Dessutom har Tidöpartierna tidigare visat att de är beredda att lägga lagförslag som inte går i linje med vad utredningar och remissinstanser kommit fram till. SD har heller inte hymlat med att de gärna ser att lagen gäller utan undantag. Fortsättning lär följa.
