En grupp skådespelare har kommit till universitetet. Vi är nya på socionomprogrammet och ska öva våra färdigheter från en psykologikurs i ett rollspel. Uppgiften: kliva in som socialsekreterare på en fiktiv barn- och ungdomsenhet och möta en familj inför en eventuell utredning.
Vi är nervösa. In kliver en arg pappa, en mamma som verkar skör och splittrad, och en tonårsdotter som tycker att föräldrarnas konflikt är jobbig. Det är pappan som kallat till mötet – han kritiserar mamman hårt.
Vi delas in i grupper och intervjuar familjen. Några av oss tittar på. Det som händer i rummet är känslomässigt svårt att ta in. Jag – och andra med personlig erfarenhet av mäns våld mot kvinnor – reagerar starkt när våra klasskamrater går helt på pappans linje. Han ses som trovärdig, medan mamman avfärdas.
För oss som mött män som honom tidigare är det smärtsamt tydligt: det här handlar om våld.
Jag tänker att så här dålig får man inte vara som socionomstudent. Hur svårt ska det vara att känna igen våld? Det är inte kärnfysik, bara lyssna på kvinnan! Se på mannens faktiska handlingar. Det brinner i mig av ilska.
Men ilskan går sedan över i något annat. Jag inser att det jag såg snarare handlade om okunskap och, märkligt nog, empati. Det var tydligt hur alla ville göra rätt. Jag såg ju att vi alla hade en strävan efter att förstå, vara rättvisa i vår bedömning och vänliga i vårt bemötande.
LÄS OCKSÅ >> Experterna ger svar: Hur kan fler förmås sluta utsätta närstående för våld?
Jag påminns återigen om hur komplext våld är och hur svårt det är att greppa hur en förövare kan göra som han gör.
Jag tror att det är högst mänskligt att undermedvetet tolka alla medmänniskor som empatiska personer i någon mån. Vi tolkar utifrån de ramar som vi rent instinktivt tänker att en människa är byggd inom. Men det är en farlig väg att gå då våldsamma män är experter på att manipulera. Vidden av den förmågan är svår för hjärnan att ta in: Hur kan någon agera helt i avsaknad av empati, avsiktligt. Under flera års tid?
Män som misshandlar har haft en otrolig framgång med att marknadsföra sig själva som att de har problem med sina känslor. De har varit så framgångsrika att det präglat vår allmänna uppfattning kring våld; en våldsam man har problem med sin ilska.
En våldsam man säger mer eller mindre alltid att han tappade humöret, att han har problem med sin ilska. “Det bara svartnar.” Det är omständigheterna. Och han vill gärna att allt stöps i formen av en konflikt mellan honom och henne.
Enligt terapeuten och författaren Lundy Bancroft stämmer inte det. Han har skrivit den populära boken ”Why does he do that”, där han delar sin mångåriga kunskap från att ha arbetat med våldsamma män i gruppterapi. Bancroft menar att våldsamma män är experter på att rikta fokus från vad de tänker till hur de känner, för att de ska kunna fortsätta misshandla fysiskt och psykiskt.
Han menar att den våldsamma mannen vill få kvinnan och andra runt omkring att tro att han är ett mysterium. Han är en expert på att skapa dimridåer kring sig själv och det förtryck han utsätter henne för. Det behöver alla som möter de här männen ha färskt i minnet.
Vi behöver också ha färskt i minnet att varje gång vi befinner oss i någon slags kognitiv dissonans över våldet så går vi förövarens ärenden. Det blir livsfarligt för våldsutsatta kvinnor och barn.
