Evy bodde i den lilla byn Kärrsjö i dom ångermanländska skogarna. Där bodde också hennes bröder, hennes syster, hennes kusiner, hennes kusinbarn, hennes tremänningar och fyrmänningar och andra släktingar som jag har glömt vad dom kallas. Evys släkt har bott i Kärrsjö sen 1300-talet. Det står i en bok som någons mosters faster har släktforskat fram.
Evy var en samlare. Evys vardagsrum beboddes av ett oändligt antal porslinsljusstakar, porslinstomtar och porslinselefanter. I köket kunde man välja mellan arton sorters glas och tjugotre sorters tallrikar. Och ville man fördjupa sig i Bosse Högbergs och Anita Lindbloms stormiga äktenskap fanns det travar med hundratals veckotidningar från 60-talet.
Evy var också en matmormor. Vi brukade plocka hjortron och koka sylt tillsammans. Och baka tunnbröd. Till middag blev det ofta hjortstek med den där överjordiskt goda såsen.
Evy var min svärmor, min sambos mamma och min dotters mormor. Det känns lite konstigt att skriva men Evy dog i rätt ögonblick. Hon var 86 år och hade precis börjat bli dement och det hade pratats om att så småningom försöka hitta ett demensboende. Nu slapp hon det.
Jag tänker ibland att det värsta som kan hända en människa är att förlora minnet. Att bli en kropp utan själ. Men tänk om det är tvärtom. Att det värsta inte är att glömma allt. Att det värsta är att minnas allt.
Jag tänker att naturen har gett oss ett halvbra minne av en orsak. Om alla hade ett osvikligt minne så skulle formuleringar som ”vi brukade alltid göra pinnbröd på stranden” plötsligt vara omöjliga att använda eftersom alla vet att det hände 5 gånger mellan 1987 och 2004.
Vår förmåga att känna nostalgi skulle också försvinna. Nostalgi är en känsla som framkallas av vårt halvbra minne. Vi minns det glada, ljusa och roliga och längtar tillbaks till det. Vi har glömt det ledsna, mörka och trista.
Men det allra sämsta med ett superminne skulle vara att all magi försvann. Livet skulle bli som att ha sex på en brits med operationsbelysning och en expertkommentator som håller koll på antal ställningar.
Att komma ihåg saker exakt som dom var är jättebra i en domstol, ett terapisamtal eller under en intervju med socialen som om den där pappan som slagit sitt barn vid ”upprepade” tillfällen. Men som livslång ledsagare skulle millimeterminne vara rätt värdelöst.
Med ett halvbra minne blir livet ogreppbart, oändligt, oöverblickbart, både framåt och bakåt. Med ett superminne så ryms livet i en skolåda.
När jag skriver det här sitter jag i Evys hus. Min sambo och hennes systrar är i köket och fixar med blommorna och smörgåstårtan som blivit över från begravningen.
Jag går ner till vardagsrummet och räknar porslinselefanterna. Dom är tre stycken. Hittar sexton veckotidningar, varav fyra från sextiotalet. Varav en har en artikel om Bosse och Anita.
Och när jag tänker efter så blev det nog bara att jag följde med Evy och plockade hjortron en gång. Ett av mina värsta myggminnen.
Det börjar bli sent. Men det märks inte för vi är Ångermanland och det är sommar. Natten är ljus. Jag går och lägger mig. Innan jag somnar så bläddrar jag lite i den där släktforskningboken. Läser att den första i Evys släkt som bosatte sig i byn kom hit på 1500-talet. Ändå rätt längesen.
