Vi lever i en hård och rå tid. Krig utan nåd pågår på flera håll i världen. I Sverige tävlar politiker i kraven på obarmhärtiga straff för lagbrytare. 13-åringar ska kunna dömas till livstidsstraff, säger Jimmie Åkesson, ledaren för Sveriges näst största parti.
Fängelserna är överfulla. Nya måste byggas. Sverige har blivit ett fängelseland i stil med USA.
Det är en märklig utveckling. Alla experter, lärare, socialarbetare och poliser påpekar att det enda effektiva skyddet mot brottslighet är förebyggande åtgärder. Men vad bryr sig de styrande politikerna om detta? De följer en spontan folklig reaktion på gängbrottslighet, skjutningar och sprängningar. Denna reaktion är entydig: Lås in dem! Kasta ut dem!
Så, ungefär, har även Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, uttalat sig.
Vår samtid är bedrövlig. Då kan det vara en tröst att tänka tillbaka på andra tider som befolkades av människor med andra och bättre ideal. Ett namn dyker upp i mitt minne: Jarl Hjalmarsson. Han var ledare för det gamla Högerpartiet, det som numera heter Moderata Samlingspartiet. När han avgått som partiordförande 1961 genomgick han en märklig förändring och kom att arbeta ihärdigt och framgångsrikt för kriminalvårdens humanisering. Han tillhörde dem som tog ordet ”vård” på stort allvar.
LÄS OCKSÅ >>> Utredning om straff för barn klar
Det förflutna rymmer också andra, ännu mer lysande namn i brottsbekämpningens historia. Störst av alla är en italienare som levde på 1700-talet, Cesare Beccaria. Det var en tid då tortyr och dödsstraff praktiserades närmast rutinmässigt. Därmed skulle lagförbrytare få sina rättmätiga men obarmhärtiga straff.
Beccaria var av annan uppfattning. Redan som 26-åring skrev han sitt mästerverk som på italienska heter Dei delitti e delle pene, alltså helt enkel Om brott och straff. Straffet skulle stå i proportion till brottet och det skulle ha en närmast pedagogisk effekt. Människor skulle helt ankel lära sig att undvika handlingar som innebar att de hamnade i klammeri med rättvisan.
Beccaria var ett barn av upplysningen. Upplysningstänkarna bröt drastiskt med traditionen. Förnuftet skulle råda, vetenskapens sanningar skulle genomsyra samhället och milda seder skulle göra livet rikare och behagligare.
Upplysningen segrade aldrig fullständigt. Det fanns alltid ett motstånd; många trivdes bättre i halvdunkel och okunnighet. Tron på vetenskapen var stark och spreds i vårt land inte minst genom folkbildningen.
Men nu tycks vi vara på väg bakåt i tiden. Fler och fler mäktiga personer känner sig fria att ifrågasätta eller blankt förneka vad en enig skara experter slagit fast. Synen på brottsbekämpning är ett exempel bland många. Klimatet är ett annat. Kunskapen att alla människor biologiskt sett är förunderligt lika möts av mer eller mindre förtäckt rasism. Historien missbrukas av politiker och andra inflytelserika personer.
Det gäller att stå stark i en sådan tid. Vi måste slå vakt om människovärdet, den opretentiösa hyggligheten och den goda kunskapen. Ljusets fiender måste drivas tillbaka.
