Socialt arbete innebär ofta att arbeta med människor som har speciella svårigheter, med de som inte önskar hjälp eller med individer som bekymrar andra. Det är många gånger ett svårt arbete. Jag brukar säga till de studenter jag undervisar på socionomutbildningen att arbetet med utsatta människor delvis handlar om att möta den egna utsattheten. Ganska snabbt förstår vi att socialt arbete inte är enkelriktat, utan dubbelriktat. Det är relationellt.
Men socialt arbete är på ett kliniskt sätt svårt att ringa in, definiera och mäta. Inte minst kommer detta till uttryck i spänningsfältet där praktiken å ena sidan kan uppleva krav gällande standardisering och styrning, och å andra sidan ha ett fokus på det något obestämda relationella arbetet. Detta resonemang illustrerar de olika ramarna som socialt arbete karaktäriseras av: Det finns yttre organisatoriska ramar och det finns inre psykologiska ramar.
Detta – det sociala arbetets spänningsfält – kommer till uttryck på ett oerhört tydligt sätt i Anna Brandenbergs Sommar i P1 där hon beskriver sitt arbete i hemtjänsten; hur hennes tid med brukarna mäts och kontrolleras på ett minutiöst sätt, hur hon själv påverkas av arbetet och hur brukarna påverkas. Det finns otaliga exempel på detta till synes konfliktfyllda emotionella arbete inom fältet socialt arbete, där kvantitet successivt hamnar före kvalitet och relation.
Jurgen Reeder beskrev för snart 20 år sedan hur psykoanalysen fastnat i manualisering, evidensbasering och kvalitetssäkring. En del av lösningen som han lägger fram, som jag menar gäller även socialt arbete, är att vi behöver tala med auktoritet. I stället för att vinna sympati behöver vi vinna respekt. Alla vi som på olika sätt arbetar inom detta fält behöver börja berätta vad det är för arbete vi gör och på vilket sätt.
Om socialt arbete är svårt att ringa in är det kanske enklare att peka på vad jag menar med ett relationellt arbete. Helen Perlman har lyft fem egenskaper som är av vikt: Värme, empati, accepterande, omsorg och äkthet. Dessa egenskaper valideras, medvetet och omedvetet, av den jag möter och av mig själv, fortlöpande i arbetet. Men detta låter sig ändå inte på ett enkelt sätt att mätas.
Jessica Sjögren skriver i sin avhandling Med relationen som verktyg att det relationella arbetet hela tiden görs, men på olika sätt utifrån vem man träffar, och att det är avhängigt de organisatoriska förutsättningarna.
Men behöver det vara en konflikt mellan att ”mäta” socialt arbete och att arbeta relationellt? Inte nödvändigtvis. Jag tror dock att det finns en risk när något som kan liknas vid ett hantverk, som under lång tid mejslats fram, förpackas till diverse formulär. Det viktigaste för att kunna etablera en relation i sitt arbete är att man någorlunda känner sig själv, vilket ligger i linje med vad Sjögren pekar på: socialarbetare uppfattar sig själva som redskapet, inte formuläret. Ändå ser många arbetsgivare inte relationen som den varsamt framtagna kunskapskälla som den är. Det måste vi börja ändra på.
Peter Andersson,
Lektor i socialt arbete, Stockholms universitet, Leg. Psykoterapeut och Psykoanalytiker (IPA)
