Om utbildare och handledare på Självmordslinjen – Mind, har jag läst hundratals chattar genom åren. Dagligen pratar jag med volontärerna om samtalen de har i chatt och telefon. Det är allt från sällskapsprat till ångesthantering och akuta situationer, där personen kan vara i färd med att ta sitt liv.
När vi möter människor som befinner sig i svåra situationer behöver vi komma ihåg att det inte är så lätt att prata om hur man mår. De flesta av oss behöver trygghet för att våga berätta om svåra saker. Allt för ofta har vi blivit bemötta på ett sätt som skapar mer osäkerhet än trygghet, och är därför lite försiktiga med vad vi berättar, och för vem. Ofta finns det skam och skuld kopplat till hur vi mår och då är det extra viktigt att bli mött med empati, som fungerar som motgift till just skam.
Hur skapar vi trygghet då? Hur möter vi med empati? Vi kan till exempel tänka på hur vi formulerar oss. Ett ord som riskerar att skapa mer skam och motstånd är ”Varför?”, som lätt tolkas som att jag inte borde känna som jag gör. ”Berätta!” kan också uppfattas som en uppmaning att berätta om något jag kanske inte är redo för ännu. I stället kan vi visa empati genom att försöka förstå hur personen har det, och sedan undersöka om personen vill berätta mer. Som en volontär sa nyligen i en handledning; ”Det gäller att bygga upp tillitstornet under samtalet!”
Som lyssnare är vi inte heller ansvariga för att lösa situationen. Och det brukar inte vara det man i första hand vill ha hjälp med när man mår dåligt. Snarare är det kontakten med en annan människa som är det viktiga – att någon lyssnar och försöker förstå utan att döma, kritisera, peppa, trösta eller fixa. Det kan vara lättare sagt än gjort eftersom de flesta av oss inte fått tillräcklig träning i hur man gör det. Många som vill bli volontärer på Självmordslinjen uttrycker att de ”är bra på att lyssna”, men märker snabbt att det är svårare än de kanske trodde.
Vi brukar säga att det är ett hantverk att lyssna på ett sätt som skapar tillit och kontakt. Det kan ta tid att bli bra på det, och att själv lita på kraften i just kontakten med en annan människa. Vi glömmer lätt hur skönt det är att få uppleva den när vi sitter på andra sidan och lyssnar. För mig är det en stark fysisk upplevelse, att bli lyssnad på, på det sättet. Det blir en lättnad och kroppen kan slappna av på ett sätt som var svårt innan. Vi får också tillgång till andra delar av hjärnan när vi är lite lugnare och tryggare. Andra, mindre destruktiva tankar kan komma till ytan och vädras. Den vanligaste fällan är just att vi lätt blir ”hjälpnödiga” och försöker fixa personens situation. Det är en helt naturlig reflex vi har, att vilja ta bort smärtan från våra medmänniskor. Det gör ont i mig när jag ser att du lider och jag vill ta bort lidandet. Främst för din skull men ibland även för att det är jobbigt för mig att se, och känna det. Men när vi lyssnat med tillräckligt mycket empati och personen ”landat” i sina känslor, brukar det vara lättare att prata om ett eventuellt nästa steg. Oavsett om det är att ringa 112, prata med en förälder eller att lägga sig för att sova.
