Att få kommunen och regionen att samverka känns ibland svårare än att få en heroinist att överleva. Vår mentala hälsa går oftast hand i hand med missbruket, så för mig är det obegripligt att någon utan psykiatrisk utbildning ska bedöma vad en patient/missbrukare behöver för behandling.
För cirka femton år sedan spelade jag en monolog, och skrev en roman om min uppväxt, ”Bergsprängardottern som exploderade”. Den spelades över hundra gånger runtom i Sverige på teatrar, i fängelser och på SVT. I samband med föreställningen fick jag möjlighet att föreläsa för poliser, socionomer, behandlingsassistenter, psykiatriker, kriminalvårdens personal och anställda inom Sis. Jag försökte påverka missbruksvård, ätstörningsvård och kriminalvård och pratade om all den hjälp jag var tacksam för att jag fått, men också om hur fel och kostsamt det blev då så många delar av insatserna var helt felriktade.
Jag lämnade den debatten och arbetade med det jag är utbildad inom, skådespeleri och teater, och hoppades att situationen inom missbruksvården säkert blev allt bättre i och med all ny kunskap vi hela tiden får.
Men så plötsligt, för två år sedan kastades jag tillbaka till tiden då jag själv behövde vård, och hur svårt det var. En nära släkting behövde akut min hjälp. Hon var en ung vuxen kvinna med svåra psykiska trauman, självskadebeteende, prostitution och droger. Handläggaren på socialtjänsten bestämde att hon skulle skickas till ett behandlingshem för missbrukare. En plats där äldre män blandades med kvinnor och där hon inte skulle få någon psykiatrisk hjälp.
Jag, som följt min släkting sen hon var barn, kunde direkt säga att det kommer kunna vara skadligt för henne eftersom missbruket är sekundärt och hennes psykiska ohälsa det primära. Jag var också orolig för att hon inte skulle kunna hantera att vara med äldre män.
Till slut hittade jag ett passande behandlingshem, men platsen behövde finansieras av både regionen och kommunen. Socialtjänstens handläggare var oförstående men jag gav mig inte. Jag fick tag på en jurist inom regionen och precis som behandlingshemmet redan sagt var det fullt möjligt att båda betalade, men det krävdes samarbete och socialtjänstens handläggare var inte intresserad.
Efter många möten och timmar av ideellt arbete och oro för min släkting så fick hon ändå platsen finansierad av båda parter. Efteråt tänkte jag på vilken tur vi båda haft, att det var jag i min nuvarande livssituation som hanterade det hela. Jag har gjort en klassresa och är inte längre främmande för jurister och maktspråk.
Jag har inte heller någon missbrukare i min närmaste familj längre som kräver min uppmärksamhet. De flesta andra som söker hjälp för anhöriga lever under mycket hårdare press än jag vid det tillfället gjorde. En ensamstående förälder eller någon som inte kan avbryta sitt arbete för att ringa och ta sig fram genom djungeln av byråkrati, eller någon som inte kan lugna sitt temperament.
Jag önskar att det skulle vara tvärtom, att anhöriga inte ska behöva vara utbildade och professionella för att rädda livet på någon de älskar.
