– Det ligger två minderåriga barn och sover på gatan där borta. Jag pekar mot det rätt flashiga hotellet vid Stureplan. Tittar man noga ser man ett färgglatt bylte längs trottoarväggen – ett täcke som de två barnen dragit över sig i skydd mot Stockholmsnatten.
Det är fredagskväll och polisen markerar sin närvaro på Stureplan med flera piketbussar. Jag och min vän är på väg hem när vi passerar de sovande barnen. Jag hajar naturligtvis till.
Oavsett vad man tycker om tiggeriet, har frågan om tiggande barn varit en ickefråga. Barn som tigger på Sveriges gator ska omhändertas och få hjälp av socialtjänsten. Punkt. Där har svensk lag varit tydlig.
Under pandemin har tiggeriet nästan försvunnit och därmed också den infekterade frågan om tiggeriförbud.
När nu Sverige och Europa börjar öppna upp efter lockdowns och tuffa coronarestriktioner, har även tiggarna hittat tillbaka till trottoarer och butiksentréer. Dessvärre har både svensk och internationell polis även har märkt en ökning av tiggande barn.
I slutet av juli omhändertogs exempelvis tre barn för tiggeri av socialtjänsten efter en internationell polisinsats mot exploatering av barn. Den yngsta var 12 år gammal och två av de andra barnen var gravida. Den ena gravida flickan var 16 år och hade kommit till Sverige med sin make. Den andra gravida var 14 år och ogift, och den blivande maken befann sig i hemlandet, enligt polisen. Flickans föräldrar hade beslutat om giftermålet och fått en summa pengar av de blivande svärföräldrarna. Barnen som omhändertogs för tiggeri kom från ett annat EU-land och hade kommit till Sverige med släktingar. Polismyndigheten samverkade med Jämställdhetsmyndigheten och Socialtjänsten under kontrollerna.
Sverige har förbundit sig att skydda utsatta barn och yngre personer mot tvång att tigga och tvång att begå kriminella handlingar, men även att störa ut kriminella nätverk som utnyttjar barn.
När jag ser de sovande barnen går jag därför raka vägen över gatan, mot Stureplans-svampen och fram till en av de många poliserna.
Han svarar att det är socialjourens uppgift. Att det är dem jag ska ringa. Jag ber om ett telefonnummer men det har han inte. Jag går tillbaka till min vän och googlar upp numret till Stockholms socialjour. En kvinna svarar nästan omedelbart. Hon frågar var barnen ligger och om jag är säker på att de är minderåriga. Ja, jag är säker. Med tre egna barn vet jag numera hur en typ, 11-åring ser ut. Fast det säger jag inte.
Kvinnan från socialjouren tackar vänligt för uppgifterna och säger att hon ska be polisen ta en sväng förbi.
Jenny Palmqvist, digital redaktör
