På Stockholms universitet fanns på 1960-talet en legendarisk professor som beundrades för sin framstående forskning. Han använde stekta ägg som bokmärken i sina böcker. Ibland gick det så snabbt i huvudet att en association fångades med hjälp av innehållet i lunchlådan. Han var lika högt ansedd för det.
I dag är det svårt att tänka sig något liknande. Det räcker att ha sett sig omkring i samhället de senaste tjugo åren för att upptäcka tendensen: Kufarna är borta. Människor som fungerar på ett annat sätt än normen finns naturligtvis fortfarande, det kommer de alltid att göra. Men de deltar inte längre på samma villkor som majoriteten. De är oftare arbetslösa eller sjukskrivna.
När jag började arbeta som kulturjournalist på Sveriges Radio på nollnolltalet såg jag äldre medarbetare röka och sova inne på sina arbetsrum som de hade fyllt med boktravar från golv till tak. De grälade vilt med varandra och skapade fantastiska, egensinniga radioprogram.
Min egen generation som kom efter betedde sig annorlunda. Vi var jättetrevliga, smidiga egenföretagare. Våra program var snyggt redigerade, men aldrig knäppa. Eftersom ingen längre blev fast anställd fanns inget utrymme för att leva ut någon excentricitet. Vi förväntades sitta i ett öppet kontorslandskap och effektivt producera likriktat innehåll tills vikariatet tog slut.
Mycket finns att säga om hur vår tids new public management-ideal om manualstyre och utbytbara medarbetare har inverkat på arbetslivet. Filosofen Jonna Bornemark beskriver det bäst. Parallellt med NPM-idéerna på nittiotalet kom privatiseringarna av skolan och vården och digitaliseringen. Tempot ökade, kraven på flexibilitet blev hårdare, och ljudnivån i offentligheten skruvades upp. Skolans läroplan och kunskapssyn förändrades. Enligt det nya synsättet var eleverna att betrakta som små vuxna som själva kunde söka information och leda sina egna utvecklingssamtal.
Under senare år har neuropsykiatriska diagnoser som autism och adhd/add ökat. En orsak är att kunskapen om hjärnan har utvecklats. Psykiatrin har tagit stora kliv framåt och gjort upp med förlegade föreställningar. Men ökningen hänger också ihop med de samhällsförändringar som jag försöker beskriva ovan. Det har blivit svårare att passa in. Utrymmet för vad som betraktas som ”normalt” har krympt.
På 2020-talet förväntas varje människa vara ett eget multikompetent litet universum som själv ska klara alla delar av livet. Det är svårt för vemsomhelst att leva upp till, men närmast omöjligt för den vars funktionssätt skiljer sig från majoritetens. Ju mer samhället utgår från att alla fungerar likadant, desto sämre blir förutsättningarna för udda individer. I färdiga boxar där förutsättningarna är fastlåsta finns heller inget sätt att tillvarata särskilda styrkor.
Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har kortare livslängd och är oftare arbetslösa. Ändå talas det i princip aldrig om NPF som en politisk rättvisefråga. Men autism och adhd/add angår hela samhället. Att inte inkludera den som tycker att ägg också kan vara bokmärken är slöseri med kreativitet och liv.
