Jag är anhörig, mamma till en vuxen son med missbruksproblematik. Men jag är inte bara anhörig som mamma, jag är även syster till en älskad och saknad lillebror som dog för 20 år sedan, 22 år gammal, i en överdos droger.
Att vara anhörig har påverkat mig väldigt mycket och jag har hanterat en tuff situation bland annat genom att skriva. Under de senaste 10–15 åren har jag skrivit om hur det var för mig att vara anhörig. Jag var liksom tvungen att skriva för jag kände att jag inte hade någon att prata med om mina känslor, i en tid fylld av oro, rädsla, stress och ångest.
Eller rättare sagt – jag vågade inte berätta för vänner och bekanta om min och min familjs situation. Att skriva blev mitt sätt att sätta ord på mina känslor och tankar, som en ventil. Att skriva blev att andas.
Att vara anhörig var för mig fyllt av skam och skuld, jag var så rädd för att prata och berätta om min situation då jag trodde att alla skulle döma mig, att alla skulle förstå vilken dålig förälder jag var, hur jag misslyckats.
Under sommaren 2019 gick jag en veckas skrivarkurs på Eskilstuna Folkhögskola och det var då jag bestämde mig för att ge ut mina texter i bokform. Om en mamma eller pappa, syster eller bror kan känna tröst av mina texter, som jag gjorde av att skriva, så är det värt att ge ut dem.
Att vara öppen och dela min berättelse. Att berätta för hela världen att jag är anhörig till en person med missbruksproblematik. Jag ville hjälpa andra att våga prata om hur det kan vara att vara anhörig. Mina texter har hjälpt mig att överleva och jag önskade att texterna skulle hjälpa andra.
Mina texter handlar om mig, om mina känslor och mina tillkortakommanden. Och en sak som jag blev varse väldigt tidigt var att ingen dömde mig. Tvärtom. Jag blev bara bemött med positiv respons och kärlek när jag valde att dela min berättelse. Det var jag som varit min största fiende. Det var jag som dömde mig själv hårdast.
Många anhöriga lider i tysthet, vi vågar inte berätta, vi känner skam och skuld. Vi blir tysta. Jag hoppas innerligt att detta kan förändras då jag tror att genom att dela så hjälper vi både oss själva och andra.
Men vi måste samtidigt hjälpa anhöriga att våga berätta genom att ställa frågor. En av mina högsta önskningar när det var som värst för mig var att någon skulle ha frågat hur det var för mig. Då hade jag berättat, men jag vågade inte ta första steget.
Nu är jag tacksam för att jag vågade ta steget och jag vill att du ska veta att du är inte ensam.
Vi är inte ensamma.
