Mitt första jobb som socionom var ett vikariat som fältassistent i Hammarkullen. Det var 70-tal och mediernas bild av ungdomen i den ”farliga förorten” dominerades av haschrökning och väskryckande mopedgäng. Nationalteatern sjöng att de var ”barn av sin tid” och som socialarbetare såg vi ungdomsproblemen som uttryck för den sociala rotlöshet som var följden av ett Sverige som ömsade skinn.
Urbanisering och betongförorter ersatte tryggheten i de by- och kvartersgemenskaper som fick ge vika för moderniseringens vindar. Hammarkullens invånare kom från nedläggningsbygder runt om i landet såväl som från nyligen rivna stadsdelar med utedass i Göteborgs innerstad.
I förorten formade de unga, som svar på vilsenheten, gemenskaper som inte sällan hängav sig åt olagligheter. Men samhället mötte inte gängen med kriminalpolitik utan socialpedagogik och vi fältassistenter utvecklade metoder för det sociala arbetet som tog sin utgångspunkt i de behov som de unga gav uttryck för.
Vid milleniumskiftet, när jag återvände till Hammarkullen som forskare var det arbetslöshet, bidragsberoende och ”svensk gleshet” som definierade bilden av stadsdelen. De ungas situation var i än högre grad präglad av social osäkerhet och invånarna kom från globens alla hörn. Hammarkullen var nu en stadsdel där det talades närmare hundra språk.
När de unga möttes på gatan formades gemenskaper som på olika sätt, inte minst i rap-musiken, gav uttryck för kritik av de sociala orättvisorna. I takt med att segregation och sociala oroligheter eskalerade blev samhällets strategier för att möta de unga allt mer repressiva. Bilbränder och konfrontationer mellan ungdomar och ordningsmakt blev ett återkommande tema i medierna. Förortens unga var nu inte ett socialt utan ett polisiärt problem. När det sociala arbetet trängdes tillbaka kom oförmågan att förstå och oviljan att möta förortsvälden att bli drivbänken för dagens kriminella gängkulturer.
I dag står vi inför sprängningar och dödskjutningar som aktualiserar krav på än kraftfullare insatser. Men parallellt sker en mobilisering i förorten som sällan uppmärksammas. De unga har skapat ”Orten” som benämning på varifrån de kommer och var de hör hemma. Orten fångar in en gemensam erfarenhetshorisont, om man är från Husby eller Hammarkullen spelar ingen roll, man är från Orten. På detta sätt blir Orten en beteckning som för samman lokala gemenskaper till ett informellt medborgarskap i den ”nation” som utgörs av de unga i Sveriges stigmatiserade förorter. Ortenrörelsen har i utanförskapet format en gemenskap som bär på ett löfte men som ofta bemöts som ett hot.
Förorternas unga är en paradox. Å ena sidan framställs de som kriminella och farliga och med undermåliga skolresultat. Å andra sidan ses de, inte minst på kultursidorna, som skapare av den mest spännande och nydanande kulturen i landet. Miljonprogrammets unga har trätt fram som ett avantgarde inom musik, dans, bildskapande och poesi.
Skolorna i förorten har uppenbara problem med att fånga upp den kreativitet och kritiska reflektion som frodas i dessa områden. Det är hög tid för det sociala arbetet att träda fram och liera sig med dessa krafter och tillsammans utveckla metoder som med utgångspunkt i de ungas behov och drömmar kan möjliggöra ett nödvändigt brobyggande mellan Vi och Dom.
