Sexton år efter studenten är jag tillbaka på min gymnasieskola för att ha ett författarsamtal med min gamla samhällskunskapslärare Thomas.
När jag presenterar mig för nya lärare vänder sig Thomas till mig och säger att han är lite förvirrad. ”Förlåt jag känner mig lite dum men hur uttalar du ditt namn? Hette inte du Shiiwar?”. Han ber mig att upprepa mitt namn och anstränger sig för att sätta uttalet. ”Tänk på franskans bonjour” säger jag. ”som ett vibrerande J i början”.
Han är nervös, dels för att det där med namn kan vara känsligt men framför allt för att han snart ska presentera mig för hundratals elever i skolaulan. ”Tänk att vi alla sa fel under så många år, jag skäms” säger han. Precis innan vi ska upp på scen står han i ett hörn och övar på uttalet.
När jag var liten berättade pappa att Zhiwar betyder att leva livet och att det finns en vacker bergsby med det namnet. När jag kom till Sverige som 14 åring mötte jag några myndighetspersoner som läste i mitt pass och kallade mig för Shiiwar som inte betyder någonting. Om man vill hålla sig till en enkel förklaring till varför jag inte rättade dem skulle man kunna säga att jag var ett väluppfostrat och artigt barn som inte rättade vuxna.
Men frågan om namn och identitet är mer komplex än så. Som kurd har mitt namn alltid förbjudits och min existens förnekats. Jag växte upp i ett koloniserat land där den vite människan från väst påstods vara den allkunnige civiliserade. Kanske var det mina föräldrar som hade döpt mig till fel namn? Kanske hade de stavat mitt namn fel?
För att motverka fördomen om en ung kille från mellanöstern som en uppkäftig bråkstake höll jag därför tyst och inte bara accepterade det nya betydelselösa namnet utan till och med började presentera mig själv med det. Detta förklarar varför Thomas och hundratals andra kallade mig för Shiiwar i tio år.
Trots att man politiskt alltid pratat om integration i Sverige är det assimilation som har praktiserats, det vill säga att invandrare ska ge upp sin kulturella särart och anpassa sig till majoritetssamhällets. Diskrimineringen av samerna och finnarna, det rasbiologiska institutet i Uppsala och systematiska skallmätningar bekräftar denna historiebeskrivning. Som en överlevare förstod jag detta snabbt och anammade mitt nya namn.
Efter att ha kallats för Shiiwar i tio år flyttade jag till Östersund för att studera socionomprogrammet. I den nya staden tog jag min chans och presenterade mig som Zhiwar, hjälpte dem som ville uttala det korrekt, rättade dem som sa fel och sa ifrån när vissa hånfullt sa att mitt namn var konstigt.
Därför är jag liksom Thomas nervös när han harklar sig i mikrofonen för att få tyst på eleverna. ”Och jag har den stora äran att presentera en tidigare elev, författaren”…
Han tar en liten paus och ett djupt andetag.
…”Zhiwar Rashid” säger han, och uttalar mitt namn nästan lika fint som min mamma. Eleverna applåderar, vi andas ut båda två och jag tänker att den nya generationen som växer upp känner mig som den som lever livet.
