Socialt arbete är sprillans nytt varje dag och samtidigt sekelgammalt. Det ligger alltid i framkant lutat med näsan över ett slags mänsklighetens stup. Det översköljs ständigt av ännu knappt uttalade problem och frågor. Dess gränser upplösta i det globala. Framtidens sociala yrkesmänniskor kräver redan redskap, svar och lösningar branschen ännu inte hunnit uppfinna.
Då är det gott att få en bok i handen som ligger i tiden på ett sätt som skaver skönt. Som får hjärnan att vidgas, tankarna att tugga. Gränsöverskridande socialt arbete, teorier, tillämpningar, tolkningar (Gleerups, 2018) är en sådan bok. Den lyfter några former av vad socialt arbete kan vara idag: Äldre HBTQ-personers behov, fotboll som idrottsocialt arbete i problemområde, tolkningen av fattiga människors rörlighet, papperslös barnmigration, brottsförebyggande samverkan som ett brett socialpolitiskt redskap och internetbaserat socialt arbete.
Jag påminns om att aspekterna av socialt arbete är tusentals och att det ständigt utförs i otaliga och vitt skilda rum.
Adel, präster, borgare, bönder.
Medelklass, arbetarklass.
Förortsunge, båtflykting.
I den avslutande texten ställer författarna, Magnus Dahlstedt och Mona Livholts, dessutom obekväma frågor. Vad möjliggör ojämlikhetens alltjämt olidliga villkor? Jag påminns om hur viktigt det är att synliggöra inte bara underordningens mekanismer och effekter utan också de privilegier och maktkategorier som utgör förutsättningen för underordningen.
Skötsam, misskötsam, närande, tärande.
Påminns om hur sociala rum skapas i relationer, situationer och i olika tidslinjer. Hur de skiftar i form och färg beroende på kvällsljus, skuggor, betong, trä. Osynliga tak och väggar påverkar. Mod, makt, vilja spelar roll. Liksom människosyn och vårt sätt att tolka och förstå det vi ser framför oss.
Jag bor i ett problemområde.
Jag bor i ett kraftområde.
Historieberättandet har alltid varit en fråga om såväl hågkomster som tystnader. Jag påminns om hur grundläggande det är att människor ges möjlighet att själva formulera sina drömmar, sin vilja och sina resurser.
Jag kan nog om jag bara får chansen.
Det sociala är i ständig rörelse och tillblivelse. Framtiden skapas här och nu. Alternativa förståelser är nödvändiga. Orden som används är avgörande och viktiga, men hur ska vi förstå dem?
Zigenare, tattare, landstrykare, statslös, världsmedborgare.
Sist men inte minst påminns jag också om hur demokratins främsta kännetecken är vår strävan att söka en mångfald röster och erfarenheter. Lyssna till dem, tolka och begripa.
Jag lider av psykisk ohälsa.
Jag lider av social ohälsa.
En sak slår mig mer än allt annat. Trots att gammalt och nytt alltjämt måste klara av att gå hand i hand, och det är nödvändigt att ständigt plöja ny mark för kommande sociala epoker, så tycks det fortfarande alldeles otroligt mycket mer begåvat att socialpolitiken lyssnar till det som får sociala problem att uppträda, än att den lappar och lagar i bekymren när de väl är ett faktum.
