Vi undertecknade arbetar i tvärprofessionella team inom sjukvården – med social, psykologisk, pedagogisk och medicinsk kompetens. Vi vill belysa värdet av bred teamsamverkan vid utredning och planering av insatser för barn och ungdomar som blir aktuella för utredning inom socialtjänsten.
Begreppet “the cycle of violence” har använts av flera forskare för att beskriva hur barn som utsatts för våld har en markant förhöjd risk att själva växa upp till våldsförövare, det vill säga att ett våldsamt beteende, som lärts in som barn, fortsätter och upprepas i vuxen ålder.
En amerikansk psykolog och professor i kriminologi, Cathy Spatz Widom, mottog 2016 Stockholmspriset i kriminologi för sin studie baserad på fall från domstolsregister. Resultaten från denna studie visade att barn som utsatts för våld hade en markant förhöjd risk att själva växa upp till våldsförövare.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >>> Läs mer här
Vi vet i dag att omkring hälften av skillnader i normala personlighetsdrag mellan människor bestäms av genetiska faktorer. Vad gäller tillstånd som hänger samman med ökad benägenhet för våldsutövning, såsom antisocialt personlighetssyndrom, är bidraget från genetiken ännu större.
Föräldrarna till Widoms studiedeltagare hade inte bara givit sina barn en av våld präglad barndom. De hade även givit dem deras DNA-sekvens, statistiskt sett anrikad för genvarianter som ökar risken för våldsutövning. Det är således inte rimligt att tolka erfarenhet av våld i barndomen som den enda orsaken till våldsamt beteende senare i livet.
Forsman och Långström vid Karolinska Institutet utgick i sin studie (2012) från det svenska tvillingregistret. Information om självrapporterad barnmisshandel kopplades till nationella registerdata om fällande domar för vuxenbrottslighet. Studien visade att det samband som beskrivits som ”the cycle of violence” i huvudsak var drivet av genetiska riskfaktorer, som barnen delade med föräldrarna. Denna kunskap talar för att förebyggande strategier även måste beakta genetiska faktorer.
Capusan och medarbetare i Linköping (2021) studerade samband mellan tidig traumatisering och risk för beroende. Studien inkluderade individer som i barndomen kommit till en specialklinik, och traumatiseringen var dokumenterad i socialakter och journaler innan man visste hur det skulle gå i vuxenlivet.
LÄS OCKSÅ >>> Forskning kopplar samman trauman från barndomen med beroenden senare i livet
Resultaten visade att missbruk/beroende var mycket vanligare än förväntat hos personer med tidig livstraumatisering. Man kunde visa att ungefär hälften av sambandet mellan traumatisering och beroende orsakades av själva traumat. Den andra hälften var sannolikt utslag för genetisk sårbarhet.
I ett samarbetsprojekt vid Gillbergcentrum mellan Sverige och Skottland (Dinkler och medarbetare, 2017) användes det svenska tvillingregistret för att studera huruvida barn som misshandlats hade ökad förekomst av utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar. Misshandel av barnet definierades som exponering för känslomässig misshandel/försummelse, fysisk försummelse, fysiska- och/eller sexuella övergrepp.
Barn som utsatts för misshandel visades ha högre risk för flera utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar. Slutsatser som drogs från studien var att:
- Barn som misshandlats måste få en fullständig klinisk bedömning avseende olika utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar.
- Medvetenheten inom alla ”vårdsektorer” måste vara hög när det gäller att barn med sådana funktionsproblem löper ökad risk för misshandel.
Vi vill också lyfta fram begreppet ”dubbla risker” (Gajwani och Minnis, 2023), som innefattar en kombination av både biologiska och omgivningsrelaterade riskfaktorer; att barn med egna utvecklingsrelaterade svårigheter, som ADHD, intellektuell funktionsnedsättning, autism, med flera tillstånd, löper ökad risk att bli misshandlade och omvänt att barn som misshandlats har en ökad risk att ha sådana utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar.
Det handlar om barn som i högsta grad behöver vår samlade kunskap och samverkan (Minnis 2024).
