Inom socialtjänsten pratar vi ofta om vikten av fungerande skolgång för att verka förebyggande och minska risken för en destruktiv utveckling. Skolan ska skapa möjligheter, bryta utanförskap och ge unga människor en framtid. Den utgångspunkten präglar det sociala arbetet starkt. Det sociala arbetet syftar till att gynna barns utveckling, delaktighet och möjligheter att etablera sig i samhället.
Men vad händer när samma samhälle beslutar att ungdomar ska utvisas just när de når myndig ålder?
Ungdomar som kommit till Sverige som små barn och vuxit upp här, gått i svensk förskola, grundskola och gymnasieskola, talar svenska, har familj och vänner här och planerar sin framtid i Sverige, gör ju precis det vi hoppas att unga ska göra, nämligen försöker skapa sig en plats och bli en del av vårt gemensamma samhälle. Flera av dem har dessutom höga betyg och siktar på yrken som läkare, ingenjör eller jurist. Det vill säga just den typ av unga människor som Sverige säger sig behöva fler av.
Under många år investerar alltså samhället i ungas utbildning och etablering. Lärare undervisar, socialarbetare, elevhälsa och andra funktioner stöttar. Unga uppmuntras att studera, planera för framtiden och bli en del av samhället. Men just när den samlade investeringen kan börja komma samhället till gagn, förväntas de unga lämna landet.
Det här är inte bara en migrationspolitisk fråga. Det handlar om hur samhället behandlar unga människor som vuxit upp i vårt land, och om hur vi som arbetar med deras utveckling förhåller oss till det. För oss som arbetar inom socialt arbete är detta anledning till djup oro och vi borde brista ut i ett unisont gallskrik över vad som just nu sker.
I de etiska riktlinjer som formulerats av International Federation of Social Workers betonas socialarbetares ansvar att främja social rättvisa, mänskliga rättigheter och människors möjlighet till delaktighet i samhället. Samma värdegrund återkommer i de yrkesetiska riktlinjer som tagits fram av Akademikerförbundet SSR. Därtill är FN:s konvention om barnets rättigheter, som sedan 2020 är svensk lag, tydlig i sitt fokus på barns rätt till utveckling, utbildning och stabila uppväxtvillkor.
Det finns en uppenbar diskrepans mellan dessa principer och hur systemet fungerar i praktiken. Vad händer med trovärdigheten i vårt budskap om att flit och slit lönar sig, när samhället samtidigt signalerar att platsen du trodde var ditt hem endast var tillfällig?
Socialt arbete har en lång tradition av att inte bara administrera beslut utan också synliggöra när system får konsekvenser som strider mot professionens kunskap och värdegrund. Att lyfta sådana frågor är inte att vara partipolitisk. Det är att ta sitt yrkesansvar på allvar.
Att regeringen nu tagit sitt förnuft till fånga och satt stopp för denna ordning är naturligtvis välkommet. Men vi vet inte var beslutet landar på sikt. Därför är det oerhört viktigt att vi inom det sociala arbetet fortsätter att bevaka och debattera frågan. Annars riskerar vi att åter hamna i en situation där mänskliga resurser slösas bort.
Vi bör med andra ord inte sitta tysta och vänta. Nu har vi ett tillfälle att påverka framtida beslut och som profession har vi kunskap om vad stabila uppväxtvillkor, utbildning och långsiktig inkludering betyder för människors livsbanor. Den kunskapen behöver höras i den offentliga debatten.
Om vi menar allvar med att utbildning ska vara en väg in i samhället kan vi inte samtidigt acceptera att dörren stängs just när ungdomar står redo att kliva in. Därför behöver fler socialarbetare höja sina röster i denna fråga. Utvecklingen går just nu skrämmande snabbt.
