Det är helt suveränt att den nya socialtjänstlagen blir tydlig med ansvaret för att komma in tidigt och att förebygga. Hur viktigt det är känner vi till sedan långt tillbaka i tiden. Det har däremot inte riktigt tagits på allvar på alla nivåer inom socialtjänsten som varit slukad av sitt myndighetsansvar.
Med det sagt vill jag rikta mig mot det stöd som har getts i all välmening. Den utveckling jag sett i praktiken är minst sagt problematisk. Trots ambitionen att vara till hjälp och förbättra stödet till våra medborgare har en parallellprocess lett till mindre kvalificerat och mer generaliserat stöd till våra familjer och en urholkning av kompetensen. Detta leder till att behovet av kontroll ökar och vi får ett mer manualbaserat arbetssätt.
Från Socialstyrelsen har vi fått en lista med kunskapsstöd. Från början innehöll den i stort sett endast KBT och några manualer som det hunnit forskas på. Därefter har listan fyllts på så sakteliga när nya forskningsresultat har presenterats.
Problemet är att de metoder som beforskas är sådana som är enkla och tydliga att följa, vilket också gör det enklare att utvärdera resultatet. Det har även funnits en motivation och intresse att tjäna pengar på sin metod. De flesta manualbaserade behandlingsmetoder kräver att du följer manualen strikt vilket förhindrar utveckling och kreativitet.
Det kostar pengar att gå utbildningen och kostnaden fortsätter med licenser och uppföljningsdagar. Mer komplexa behandlingsmetoder är svårare att forska på och har därför blivit eftersatta. Det betyder inte att de är mindre effektiva. Enkla metoder fungerar bäst på specifika symtom medan mer komplex problematik kräver en helhetssyn och djupare kunskap.
Vi lever i en tid där rädslan för att göra fel har brett ut sig. Det viktigaste har blivit att jag känner mig trygg i att jag gör det rätta ur ett ovanifrån perspektiv, inte i relation till de människor som behöver stöd och hjälp. Chefer har blivit så fokuserade på att leva upp till förväntningarna att det gamla och beprövade har gått förlorat, eftersom det inte forskats på det.
Resultatet har blivit framväxten av en förenklad och stereotyp socialtjänst där man i mångt och mycket tappat bort människan och komplexiteten i det sociala arbetet. Det viktiga anses vara att tillhandahålla manualbaserade insatser och för det krävs varken socionom- eller familjeterapeutisk utbildning. Det krävs ingen relation till dem du ska hjälpa och ingen förkunskap. Följ manualen bara. Då blir även du som behandlare lätt utbytbar.
Socialtjänstens största dilemma är, och kommer alltid att vara, hur vi ska kunna hjälpa de med den svåraste, djupaste och mest komplexa problematiken. De kräver ett individualiserat stöd som är anpassat efter varje persons unika situation. Dessa personer går inte att hjälpa med stöd av manualbaserade metoder.
Med den utveckling vi ser i dag tappar vi förmågan att bli bättre på den typen av ärenden, men det är gentemot den svårare gruppen som vi behöver utveckla vårt arbetssätt.
Att komma in tidigt och förebygga att allvarliga problem uppstår i familjer är absolut nödvändigt och riktigt, insatser på lägsta nivå. Den stora frågan blir vad gör vi med de familjer där det inte räcker till? Det svar jag kommit fram till, efter ett långt yrkesliv som socionom och familjeterapeut, är att vidareutbilda fler socionomer i familjeterapi.
Men i stället håller familjeterapin på att dö ut, som en konsekvens av att den inte står tydligt på Socialstyrelsens lista över evidensbaserade metoder.
I mitten på 1990 talet presenterade Socialtjänstkommittén en stor utvärdering av insatser inom socialtjänsten. Den insats som visade bäst effekt var familjebehandling där man involverade den identifierade klientens familj. Det gällde även för vuxna med missbruksproblematik.
Jag vet att alla försöker göra det bästa utifrån den kunskap och förståelse den har för tillfället, så vad önskar jag med denna text? Framför allt att skapa uppmärksamhet kring ett perspektiv som håller på att gå förlorat när familjeterapeuter och socionomer får en allt mindre betydelse. Fortsätter detta har snart relationen och det mänskliga mötet spelat ut sin roll.
