Jag minns det väl, trots att det är snart åtta år sedan. Min första debattartikel som socialsekreterare, skriven tillsammans med två kollegor på en barn- och unga-enhet i Göteborg. Vi slog larm om de stora nedskärningarna som hotade det förebyggande arbetet. När våra försök till dialog internt inte gav resultat valde vi att skriva offentligt.
Artikeln fick stor spridning och mycket stöd – men inte från ledningen. Tvärtom fick vi höra att vi inte borde uttala oss externt. Kort därefter gav jag upp, lämnade socialtjänsten och gick vidare till civilsamhället.
Paradoxalt nog har jag, sedan jag slutade på socialtjänsten, fått betydligt fler tillfällen att uttala mig om socialt arbete. Men min röst är inte lika viktig som rösterna från er som fortfarande arbetar inom socialtjänsten. Fler av er behöver göra det jag inte gjorde – att fortsätta våga lyfta och driva socialtjänstens perspektiv i samhällsdebatten.
Sällan har socialt arbete varit så aktuellt som nu. Vi har en ny socialtjänstlag som syftar till att bygga på tillit och kunskap samt stärka det förebyggande arbetet. Samtidigt är andra reformer på väg som går i motsatt riktning: barn ska kunna få fotboja som öppenvårdsinsats, föräldrar ska kunna bötfällas om de tackar nej till stöd, bidragstak och förbud att ge bistånd till papperslösa ska införas, sekretessregler luckras upp och åklagare kan ges makt över LVU-beslut. Parallellt föreslås hårdare straff för allt yngre barn och möjligheter till vräkning av hela familjer när någon begått ett brott.
Det är dramatiska förändringar – men var är socialsekreterarna i debatten? Socialsekreterare och socialarbetare som kan lyfta socialtjänstens perspektiv, som har expertis, erfarenhet och dessutom, är dem som måste utföra de förslag och förändringar som nu planeras för socialpolitiken. Även om man är tjänsteperson i en politiskt styrd organisation går det att lyfta kunskap och bedömningar till såväl en allmänhet som beslutsfattare – för att ge bästa möjliga underlag för beslut.
I tv-sofforna är det vanligare att vi ser poliser, åklagare, kriminologer och ekonomer som diskuterar socialtjänsten, snarare än socialsekreterare. När politiker beskriver socialtjänstens arbete på felaktiga sätt möts det alltför sällan av korrigeringar från professionen. Här finns en skillnad. Skulle justitieministern lägga fram stora reformer för polisens arbete, som gick tvärtemot poliskårens uppfattningar och behov – skulle det inte dröja länge innan nyhetsmedier och debattsidor svämmade över av protester från poliser och företrädare för polismyndigheten. Och det är samma sak för stora delar av politiken. På utbildningsdepartementet pratar man ofta om att hålla koll på ”lärar-twitter” innan du går ut med en politisk reform för skolan, för att inte hamna i strid med Sveriges lärare.
Samhällsdebatten blir fattigare utan socialtjänstens röster. För varje polis, kriminolog eller ekonom som intervjuas borde det också finnas en socialsekreterare. För varje gång socialt arbete diskuteras borde socialtjänsten vara representerad – för att förklara, protestera, bekräfta eller nyansera.
Det finns redan goda exempel. Socionomupprop mot repressiv politik, debattartiklar från socialsekreterare om bidragstak och engagerade röster som syns i sociala medier. Men det behövs fler.
Om du arbetar inom socialtjänsten och ser beslut som går emot barns rättigheter eller försvårar det sociala arbetet – protestera! Skriv, kontakta lokalpolitiker, delta i debatten, gå ihop med kollegor och fackförbund.
Vi riskerar att stå inför en helt förändrad socialtjänst och socialpolitik inom bara ett år. Ni som arbetar i socialtjänsten sitter på den kunskap och erfarenhet som behövs för att beslutsfattare och allmänhet ska förstå vad som står på spel. Därför måste era röster höras – högre, oftare och tillsammans.
