Det är mycket svåra arbetsuppgifter som socialsekreterare i Barn och familj inom socialtjänsten försöker navigera. Att försöka hjälpa barn och föräldrar i svåra livssituationer. Att förstå vad bekymret handlar om och vilken hjälp som kan vara hjälpsam. Att möta människor som ofta är rädda för socialtjänsten. Att framför allt stötta familjer på frivillig väg men att också ibland behöva arbeta med tvångsåtgärder för att skydda barn och unga.
Ibland behöver barn och unga skyddas från vuxnas våld, ibland från vuxnas missbruk och psykiska ohälsa, ibland behöver de skyddas från sig själva och sitt destruktiva agerande i form av till exempel missbruk och kriminalitet. Det är komplexa, svåra arbetsuppgifter.
Samhället som vi lever i är i konstant utveckling och förändring och i och med det behöver det sociala arbetet hela tiden utvecklas i samma takt för att vara i samklang.
I dag har tyvärr våldet trappats upp, med ungdomar som blir rekryterade att både skjuta och leverera bomber. Nätverkskriminalitet har blivit ett begrepp som vi alla börjar få syn på. Den här typen av våld, hot och gränsöverskridande beteenden gör sig också påminda i socialarbetares vardag. Socialarbetare behöver göra svåra ställningstagande i ärenden där detta förekommer.
VILL DU SKICKA IN EN DEBATTARTIKEL? >> Läs mer här
Tidigare i vår har man kunnat läsa i tidningen om hur en förälder kommit till ett familjehem med tre maskerade kumpaner, kidnappat barnen och misshandlat en av familjehemsföräldrarna. En bil som tillhör socialnämndens ordförande i samma kommun har brunnit upp och nyligen totalförstördes ett hus som tillhör en verksamhetschef inom socialtjänstens barn- och familjeverksamhet i en brand.
Enligt polisens bedömning har alla dessa händelser en koppling till ett och samma ärende, med tvångsvård av barn som dessa tjänstepersoner arbetat med.
Detta upptrappade våld börjar anta en ny form och vi försöker att ta in, förstå och hantera det som sker. Det blir uppenbart att våra gamla strukturer och strategier behöver anpassas och utvecklas för att följa den utveckling vi ser i samhället.
Samhället är beroende av att polis, socialtjänst, sjukvård och kriminalvården fungerar. Detta är något som är så grundläggande i vårt demokratiska välfärdssamhälle som har gynnat oss så väl så länge. Låt oss slå vakt om det!
Med den ökade kriminalitet som också har förråats påtagligt behöver vi se till att de personer som jobbar i de mest utsatta professionerna är så skyddade det bara går. Annars kommer korruptionen att sprida sig; att barn som far illa till exempel inte omhändertas för att personalen är rädd för sin egen säkerhet.
I förlängningen finns en risk att vi inte har någon som är villig att arbeta med dessa yrken, då priset blir för högt för personen, dennes familj och dennes privatliv. Det är en demokratifråga och en av välfärdens förutsättningar.
Frågan, som blir så påtaglig i ärendet som beskrevs ovan, är hur personalens säkerhet och trygghet ska stärkas upp för att välfärden ska fortsätta kunna bedrivas i sin ursprungliga form?
I dag är personalinformation som tjänstepersonens hela namn en offentlig allmän handling inom kommunen. Vem som helst kan hämta ut dessa utan motivering. Det är dessutom väldigt svårt som vanlig medborgare att komma ur nätbaserade register som exempelvis hitta.se och Mr koll. På dessa sajter finns information om ens hemadress, vem man bor med och till och med vilken dörr i fastigheten som är din.
Att ha skyddad identitet är inte en rättighet för vem som helst. Det får man först efter att något skett, som ett hot. Dessutom skapar de skyddade uppgifterna en hel del praktiska bekymmer med privata ärenden. Det går till exempel inte att använda Bank-id. Även om en chef inom socialtjänsten i dag vill skydda sin personal från otillåten påverkan, hot och våld, så är det mycket svårt. Det finns inte det stöd i lagen som behövs.
Detta bekymmer behöver lyftas på en riksnivå. Det behöver tas ett samlat grepp om frågan och det behövs justeringar i vår lagstiftning.
Det finns andra yrkesgrupper i samhället som redan är betydligt mer skyddade i sin yrkesutövning, exempelvis poliser. Samtidigt som informationen som går att begära ut om en polis är begränsad, går det alltid att identifiera den enskilda polisen genom tjänstenumret som ska synas. På så vis skyddas polisens privatliv men personen går alltid att härleda för att den inte skall kunna bruka makt anonymt utan kontroll.
Att socialsekreterare saknar både lagstöd och praktiska förutsättningar för liknande skydd är oacceptabelt. Vi ska inte behöva vänta på att något ännu mer allvarligt händer innan vi agerar.
Vi måste ta dessa frågor på allvar!
Vår uppmaning till socialtjänstministern är – ta denna fråga på stort allvar och agera snabbt. Det är en demokratifråga och en grundförutsättning för vårt välfärdssamhälle.
