Under våren har en debatt förts i Dagens Nyheter om vårt samhälles terapeutiska kultur och psykoterapins oförmåga att besvara de stora livsfrågorna. Vem är jag? Spelar det någon roll att jag finns? Vad är meningen med allt? Filosofen Fredrik Svenaeus föreslår att hälso- och sjukvården ger utrymme för livsutforskande samtal.
Vårt samhälles handfallenhet inför att bemöta andliga behov lyftes i samma debattforum även förra våren. Den gången var det två religionsforskare som beskrev hur man inom den offentliga sektorn tenderar att se på religion som något ”de andra” håller på med, och som man därför inte behöver bry sig om.
Hur pass rustade är då psykoterapeuter och andra behandlare av psykisk ohälsa för att bemöta sina klienters existentiella, religiösa och andliga frågor? Rätt dåligt, finns det anledning att anta. Det är väl belagt, framförallt i amerikanska studier, att så kallade ”helping professions”, till exempel socialarbetare och psykologer, sällan pratar med sina patienter om deras religiösa/andliga tro. Om teman som berör religiösa sammanhang och andliga vanor kommer upp så vet man inte hur man ska hantera det.
LÄS OCKSÅ >>> Få gängkriminella avhoppare får tillgång till psykoterapi
I brist på tidigare svensk forskning inom ämnet gjorde jag som examensarbete under psykoterapeututbildningen på Göteborgs universitet en studie av svenska psykoterapeutiska behandlares inställning till att integrera frågor om religiositet och andlighet i terapin. Resultatet var på samma gång hoppfullt och nedslående. De allra flesta tyckte i teorin att det var viktigt att prata med sina patienter om andliga frågor. Däremot gjorde de sällan det i praktiken. Möjligen beror det på en missriktad välvilja. Man vill inte trampa någon på tårna, eller blir misstänkt för att försöka påverka patienter i deras existentiella ställningstaganden.
Kan vi då inte låta präster, imamer och rabbiner ta hand om det där med tro, så sköter vi psykoterapeuter den bevisbara delen av tillvaron? Svaret är rimligen både ja och nej. En psykoterapeut kan aldrig utge sig för att ha svaret på de stora livsfrågorna. Men genom att låtsas som om de inte finns riskerar vi inte bara att negligera människors existentiella hälsa, utan även att försämra behandlingsalliansen med patienter som vill tala om sin tro. Att undvika religiösa frågor kan uppfattas som en form av mikroaggression, som skadar tilliten till terapeuten.
Såväl American Psychiatric Association som the World Psychiatric Association framhåller religiositet som en av de aspekter som bör beaktas att för att kunna erbjuda en personcentrerad vård. Precis som man tar hänsyn till andra kulturella diversiteter som exempelvis sexuell läggning eller etnicitet, bör en behandlare kunna känna igen när en klient på något plan kämpar med frågor kring sin religion.
En person med bakgrund i ett destruktivt religiöst sammanhang kan behöva hjälp med att ifrågasätta gamla tankemönster, medan en annan behöver uppmuntran att hitta tillbaka till den gemenskap hen en gång upplevde i kyrkan eller moskén, men nu dragit sig undan på grund av sin depression. En tredje behöver provtänka frågan: Vad spelar mitt liv för roll i det stora hela?
Psykoterapeuter är tränade i att lyssna till det outsagda och onämnbara. Men kanske är vi blinda för det största tabut i vår kultur? Psykoterapeuter under utbildning bör ges kunskap kring hur religion och andlighet påverkar den psykosociala hälsan, hur den egna livsåskådningen färgar mötet med den andre, och hur man på ett professionellt sätt kan ställa frågor om religiositet. Våga prata om religion och andlighet! Klienterna lämnar inte sin livsåskådning utanför dörren bara för att mottagningen är sekulär.
